Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektricitetens motoriska användning, av A. J. Körner - Elektrisk spårvägsdrift - Elektrisk järnvägsdrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
ELEKTRICITETENS MOTORISKA ANVÄNDNING.
Fig. 576. Amerikansk enmansvagn, »safety-car».
av två man, förare och konduktör, ha emellertid för smärre behov utvecklats lättare
vagnstyper, avsedda att skötas endast av en man, samtidigt tjänstgörande som förare
och konduktör. Dessa vagnar byggas för på- och avstigning ordnade på sådant sätt, att
föraren kan kontrollera avgiftens erläggande antingen vid påstigningen (amerik. »pay
as you enter-cars») eller vid avstigningen. En variant av dessa vagntyper är den under
senare år hastigt utbredda
amerikanska s. k.
säker-hetsvagnen (»safety-car»).
Benämningen är måhända
i viss mån att betrakta
som ett slagord och
hänför sig till de
säkerhetsanordningar, med vilka
den utrustats för att
betrygga enmansbetjänin-gens driftsäkerhet. Så är
vagnen försedd med
tryck-luftsutrustning, dels för
bromsning, dels även för
manövrering av vagnens
plattf ormsdörrar, som öpp
-nas och stängas av
föraren. Även fotsteget
lyf
tes upp av föraren, och vagnen kan ej sättas i gång, förrän såväl dörrarna stängts som
fotstegen upplyfts. Vidare äro sådana anordningar vidtagna, att motorn automatiskt
frånslås och vagnen bromsas, om förajen av någon anledning förlorar kontrollen över
sina manöverapparater. Dessa vagnar hava på kort tid blivit mycket populära i sitt
hemland, varför det kan förmodas, att de komma att vinna spridning även i Europa.
I modifierad form hava de redan börjat införas vid Stockholms spårvägar.
ELEKTRISK JÄRNVÄGSDRIFT.
Medan riktlinjerna för den elektriska spårvägsdriftens utveckling redan tidigt kunde
fastläggas, har spörsmålet om elektricitetens användning som drivkraft för järnvägar
alltifrån begynnelsen föranlett skarpa meningsskiljaktigheter i fråga om val av system.
Orsaken är att söka i de väsentligt skärpta fordringar, som här mötte, såväl i fråga
om själva kraftöverföringsproblemet som vid den konstruktiva utbildningen av den
elektriska materielen, särskilt lokomotiven. Den närmast till hands liggande
utvecklingsgången vore att genom förstärkning av matarledningar och kraftcentraler söka utsträcka
600 volts likströmssystemets användbarhet även till tyngre trafik. Men det visade sig
snart vid närmare undersökning av aktuella elektrifieringsprojekt, att 600 volts
spänning med anledning av de erforderliga grova ledningssektionerna och tätt anordnade
matningspunkterna blev för tyngre järnvägsdrift på längre sträckor alltför oekonomisk.
Vid den tid, då dy Eka projekt först kommo på dagordningen, var ej heller den elektriska
maskintekniken så utvecklad, att en mera avsevärd höjning av driftspänningen för
likströmsmaskineri med hänsyn till driftsäkerheten ansågs tillrådlig. Ehuru de lågspända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
