Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Användning av den elektriska strömmens värmeverkningar, av A. D. Widström - Elektriskt värme i industri och yrken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600 ANVÄNDNING AV DEN ELEKTRISKA STRÖMMENS VÄRME VERKNINGAR.
skulle förändra materialets egenskaper. Så t. ex. kan man svetsa koppar med aluminium,
koppar med platina, platina och nickel, silver och mässing o. s. v. Likaledes kunna
härdade ståltrådar sammansvetsas, utan att materialet »löper ut» (d. v. s. förlorar sin
härd-ning och blir mjukt) vid svetsstället. Metoden har fått stor användning inom
guldsmeds-yrket för diverse ändamål och inom det elektriska instrumentmakeriet t. ex. för att
fastsvetsa kontaktstycken av platina eller volframtråd o. s. v.
Innan vi lämna motståndssvetsningen, skall med några ord omnämnas en annan
i viss mån hithörande rätt egendomlig metod för att upphetta järn till
svetsningstempe-ratur. Sättet är uppfunnet av de belgiska ingenjörerna Lagbange och Hoho. Man
använder härvid ett elektrolytiskt bad innehållande en c:a 15 %-ig lösning av pottaska
i vatten. De järnstycken, som skola upphettas, förenas med strömkällans negativa pol
och stickas ned i badet, i vilket den positiva polen är införd t. ex. förmedelst en blyplatta
liggande på badets botten. När strömkretsen på detta sätt slutes, sönderdelas vattnet
i sina beståndsdelar, syre och väte. Detta senare utvecklas vid den negativa polen,
d. v. s. järnstyckena, samt avsätter sig i form av små blåsor på dessa. Den så bildade
vätgashinnan utgör ett mycket stort motstånd för den elektriska strömmen, och på
grund härav uppstår en värmeutveckling, som är så stark, att järnet på mycket kort
tid upphettas till vitglödning. Härvid tjänstgör vätgashinnan även som värmeisolering
mellan det glödande järnet och elektrolyten. På samma gång befrias järnet grundligt
från rost o. d., och härigenom underlättas svetsningen, vilken som vid vanlig
upphettning i en smidesässja måste fullbordas genom järnstyckenas hopsmidning på ett städ.
Emellertid är det icke lätt att reglera temperaturen, och metallen är utsatt för oxidering,
så snart den tages ur badet; dessa svårigheter ha gjort, att metoden icke fått någon större
användning.
Ljusbågssvetsning. Man gjorde rätt tidigt den iakttagelsen, att metaller kunde
sammansmältas i den elektriska ljusbågen, men det dröjde länge, innan metoden fick
teknisk användning. Ljusbågssvetsningen är i själva verket av yngre datum än
motståndssvetsningen. Vid ljusbågssvetsningen användes, som namnet anger, den elektriska
ljusbågen som värmekälla. De arbetsstycken, som skola förenas, upphettas vid
förenings-stället till full smältning, och oftast ingår i processen även tillförande av nytt material
ävenledes i smält tillstånd. Man kan skilja på tvenne olika system, allteftersom kol
eller metall användes som material för den ena elektroden; den andra elektroden utgöres
i båda fallen av arbetsstycket. Uppfinnaren till det förstnämnda systemet, som började
tillämpas omkring år 1885, är den ryske ingenjören Benardos. Här användes för
svetsningen likström av 75 till 80 volts spänning, strömkällans negativa pol förbindes till
arbetselektroden, som består av en stång av grafit, den positiva polen förenas med
arbetsstycket. Anledningen till att denna strömriktning väljes är tvåfaldig. Dels är
ljusbågen hetast vid den positiva elektroden, och denna bör alltså utgöras av arbetsstycket,
där smältningen skall ske, och där den största värmeutvecklingen kräves. Vidare går
som bekant i en ljusbåge kolet från den positiva polen till den negativa och avsätter sig
på denna. Om arbetsstycket i detta fall vore negativt, skulle således det smälta järnet
upptaga kol från den andra elektroden, och metallen i svetsfogen bli hård och spröd.
Den använda strömstyrkan varierar mellan 100 och 800 amp. beroende på arten av det
arbete som skall utföras. Av polspänningen hos strömkällan förbrukas i själva ljusbågen
ungefär hälften, d. v. s. 30 till 50 volt, resten upptages av ett regleringsmotstånd, som är
kopplat i serie med elektroderna och tjänar att göra ljusbågen stadigare vid de ofta före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
