Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Användning av den elektriska strömmens värmeverkningar, av A. D. Widström - Elektriskt värme i industri och yrken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-ii
ELEKTRISKT VÄRME I INDUSTRI OCH YRKEN. LJUSBÅGSSVETSNING. 601
kommande oavsiktliga förändringarna i ljusbågens längd. Kolets diameter varierar mellan
6.5 och 40 mm.; den vanligen använda kolstorleken är 13 mm. Ljusbågen hålles relativt
lång för att undvika alltför stark och koncentrerad uppvärmning; den är vid vanliga
svetsningsarbeten 40 å 50 mm., men kan vid stor strömstyrka och grövre
smältningsar-bete ökas ända till 2 ggr denna längd. Ljusbågen igångsättes, genom att arbetaren ett
ögonblick berör arbetsstycket med grafitelektroden; när denna sedan avlägsnas, uppstår
en ljusbåge. Denna får icke stå stilla någon längre stund på samma punkt utan föres i
små cirklar omkring det ställe av fogen, som skall smältas. Vanligen tillföres dessutom
smält järn som fyllnadsmaterial. Detta tillgår så, att arbetaren håller en stång av mjukt
järn i den vänstra handen, under det att han för elektroden med den högra; spetsen av
järnstången införes i ljusbågen, där den avsmälter och får droppa ned i fogen samt flyta
tillsammans med den smälta metallen från arbetsstyckena.
En modifikation av den nyss beskrivna metoden är uppfunnen av tysken Zerener.
Denne använder två kolelektroder, som äro riktade nedåt och ställda i spetsig vinkel
mot varandra. Den ljusbåge, som bildas mellan kolspetsarna, åverkas av en
elektromag-net, som »blåser» ned ljusbågen mot arbetsstycket. (Ljusbågen är även den en ledare av
elektrisk ström, och som bekant åverkas en strömförande ledare i ett magnetiskt fält
av en kraft, som vill driva ledaren vinkelrätt mot strömmens och kraftlinjernas riktning.
Då ljusbågen är lättrörlig, ger sig denna kraftverkan till känna genom en avvikelse hos
ljusbågen, som för ögat ter sig som verkan av en luftström på en låga.) På detta sätt
bildas en spetsig låga ungefär liknande den från en knallgasbrännare. Ljusbågens längd
blir här oberoende av avståndet till arbetsstycket, och detta behöver icke heller ingå i
den elektriska strömkretsen. Detta innebär vissa fördelar, men metoden är dock något
komplicerad och har funnit endast begränsad användning.
Den ryske ingenjören Slavianoff införde år 1895 en modifikation av sin
landsmans svetsmetod genom att i ställetiör grafitstången använda en elektrod av samma
metall som arbetsstyckena. Metallelektroden smälter i ljusbågen och tjänstgör på samma
gång som material för att fylla svetsfogen; man behöver således icke här såsom vid
svetsning med kolelektrod någon särskild metallstång för detta ändamål. Vid svetsning med
metallelektrod spelar polariteten ingen avgörande roll, man kan t. o. m. härvid använda
växelström; men svetsningen underlättas väsentligt, om likström användes, och om
arbetsstycket förbindes till den negativa polen och arbetselektroden till den positiva. I
ljusbågen har nämligen järnet benägenhet att gå från den positiva till den negativa polen,
och om polariteten väljes på förut nämnda sätt, underlättas således järnets överförande
från metallelektroden till svetsfogen. Man kan på detta sätt t. o. m. utan svårighet
utföra svetsning från undersidan av en horisontal yta, s. k. underuppsvetsning.
Vid svetsning med metallelektrod användes i allmänhet mindre strömstyrka än vid
Benardos’ system, i medeltal omkring 150 amp. Elektrodens diameter varierar mellan
4 och 6 mm. Ljusbågslängden hålles så kort som möjligt och bör i varje fall ej överstiga
4 mm. Ljusbågsspänningen är lägre, än då kolelektrod användes, nämligen 18—22
volt, men då det under arbetets gång är omöjligt att undvika relativt stora växlingar i
avståndet mellan elektroden och arbetsstycket, måste ett större seriemotstånd inkopplas,
för att strömstyrkan ej skall variera alltför mycket, och av denna anledning användes
en strömkälla med ungefär samma polspänning som vid svetsning med kolelektrod.
Slavianoffs svetsningsmetod innebär en förenkling i jämförelse med Benardos", men
båda sätten ha den olägenheten gemensam, att fogens hållfasthetsegenskaper äro sämre
än det svetsade materialets. Detta beror därpå, att kolet i det smälta järnet till största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
