Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Telegrafi, av H. Blomberg - Optiska telegrafer - De första elektriska telegrafförsöken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FÖRSTA ELEKTRISKA TELEGRAFFÖRSÖKEN.
619
telegraf, vilken kort därefter kom till
användning mellan Stockholm och resp. Drottningholm,
Karlberg och Vaxholm.
Edelcrantz’ telegraf skilde sig från Chappes
därigenom, att i stället för rörliga armar
användes såsom signalorgan nio stycken luckor,
anordnade i tre rader, fig. 647. Luckorna kunde läggas
i vertikalt eller horisontalt läge och voro i
senare fallet osynliga från den närbelägna stationen.
Genom de olika kombinationerna av synliga
luckor bildades över 500 olika tresiffriga tal,
vilkas olika siffror hänvisade till i en ordbok
upptagna uttryck.
Flera förbindelser med Edelcrantz’ telegraf anlades i slutet på 1700- och början på
1800-talet, vilka dock fingo förfalla efter år 1810. 1836 anlades ånyo tio optiska linjer
i Stockholms skärgård. Även sedan den elektriska telegrafen införts i Sverige på
1850-talet, funnos en del optiska linjer kvar i bruk under lång tid.
Fig. 647. Edelcrantz’ optiska telegraf.
DE FÖRSTA ELEKTRISKA TELEGRAFFÖRSÖKEN.
Elektrostatiska telegrafer. De tidigaste förslagen att med elektricitetens tillhjälp
åstadkomma telegrafering, datera sig från mitten och slutet av 1700-talet. Elektriciteten
var vid denna tid endast känd såsom genom gmdning erhållen statisk elektricitet. På
1740-talet påvisades av olika forskare den stora hastighet, med vilken den fortplantar
sig över metalliska ledare, och år 1753 framlade engelsmannen Marshall med kännedom
härom det första förslaget till en elektrisk ledningstelegraf.
Marshall tänkte sig, att de båda platser, mellan vilka teckenöverföringen skulle äga
rum, förenades med ett antal väl isolerade metalltrådar, representerande de olika
bokstäverna i alfabetet. På mottagningssidan slutade varje tråd i en metallkula, bredvid
vilken en med en bokstav märkt papperslapp eller flädermärgskula var anordnad, och på
avsändningssidan var varje tråd märkt med motsvarande bokstav. Då en tråd laddades
med elektricitet, genom att den på avsändningssidan förenades med en elektricitetsmaskin,
attraherades motsvarande flädermärgskula på mottagningssidan och angav den
ifrågavarande bokstaven. Vid telegrafering av ett meddelande laddades i tur och ordning de
trådar, som svarade mot de i meddelandet ingående bokstäverna, och genom utslagen
på kulorna på mottagningssidan kunde telegrammet avläsas.
Många fysiker sysselsatte sig senare med förbättrande och förenklande av enligt
denna princip arbetande telegraf anordningar. För att reducera antalet erforderliga
ledningstrådar använde man exempelvis samma kulor för flera bokstäver, varvid antalet
attraktioner eller längden av intervallen mellan dem angav, vilken bokstav som avsågs.
I stället för rörliga kulor användes även gnisturladdningar etc.
Dessa förslag kommo emellertid aldrig till utförande. Att åstadkomma
telegrafförbindelser under användande av statisk elektricitet är också praktiskt outförbart på
grund av ledningarnas stora kapacitet och den höga isolation, som erfordras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
