Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Telegrafi, av H. Blomberg - Telegrafledningarna - Luftledningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
TELEGRAFI.
TELEGRAFLEDNINGARNA.
Den första telegrafledningen i världen kan sägas vara den nära 2 km långa ledning,
vilken Gauss och Weber, såsom förut omtalats, byggde år 1833 för sin
nåltelegrafanläggning i Göttingen, och som var i bruk ända till år 1844. Den utgjordes av tvenne
över hustaken framdragna blanka koppartrådar. 1837 anlade prof. Steinheil i München
en liknande dubbeltrådig luftledning av 6 km längd, och året därpå gjorde han vid försök
att som ledning använda järnvägsskenor den utomordentligt viktiga upptäckten, att
jorden kunde användas i stället för den ena ledningstråden. Genom sin ofantliga
genom-skärningsarea erbjuder nämligen jorden, trots att den är en dålig ledare, ett mycket
ringa motstånd mot den elektriska strömmen. Sedan denna tid ha också
telegrafledningarna i regel utförts enkéltrådiga med jorden som återledning.
Alltefter som telegraferingsmetoderna under de följande åren utvecklades, började
telegraflinjer att anläggas i allt större utsträckning, först i England, sedan i Amerika
och på kontinenten. Den första linjen för allmänt bruk öppnades i England 1839
(London—Drayton). Telegrafledningarna voro ju det första slag av elektriska ledningar,
som framkommo, och man hade därför ej någon som helst tidigare erfarenhet om, huru
de lämpligen skulle anordnas. Efter de första, mera primitiva försöken utbildade sig
emellertid mycket snart metoder för byggande av ekonomiska och driftsäkra ledningar,
varigenom telegrafering över allt större avstånd successivt möjliggjordes. Dessa metoder
ha legat till grund för allt elektriskt ledningsbyggande, såväl av svagströms- som
stark-strömslinjer.
Det ojämförligt största antalet telegraflinjer har utförts såsom luftledningar, d. v. s.
med blanka trådar, framdragna fritt i luften och upphängda i på lämpligt avstånd från
varandra anordnade stolpar. För att isolera tråden från stolparna fastsättes den i
upp-hängningspunkterna vid isolatorer.
Tidigt uppstod även behovet att kunna framdraga ledningarna genom vatten,
varigenom sjöar, hav och floder, över vilka det var omöjligt att anlägga luftledningar,
ej skulle utgöra något hinder för telegrafförbindelsernas utsträckning. Problemet var
då att framställa ledare, vilka utefter hela sin längd voro omgivna av ett isolerande och
skyddande hölje, som hindrade dem att komma i ledande förbindelse med jorden. Så
utexperimenterades efter många svårigheter kablarna, vilka kommo till användning ej
endast som sjökablar utan även som landkdblar, då de för landförbindelserna ur vissa
synpunkter äga företräden framför luftledningarna.
Luftledningar.
Ledningstråden. Till de första telegrafledningarna användes tråd av ren koppar,
som ju är en av de bäst ledande metallerna. Man kan emellertid ej göra koppartråden
så klen, som den goda ledningsförmågan medgiver, ty då blir dess mekaniska hållfasthet
otillräcklig, och den kan lätt brista, då den utsättes för stora extra belastningar, såsom
vid storm, beläggning med snö eller isbark etc. Kopparlinj erna av grov tråd bli emellertid
mycket dyrbara, och man övergick därför snart till att i allmänhet utföra ledningarna av
galvaniserad järntråd, vilken är betydligt billigare och vilken genom zinköverdraget
är skyddad för rostbildning. Järnets specifika motstånd är visserligen sex gånger större
än kopparns, men då man ändå är nödsakad att använda grov tråd, blir motståndet ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
