Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Telegrafi, av H. Blomberg - Telegrafledningarna - Luftledningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TELEGRAFLEDNINGARNA. LUFTLEDNIN GAR.
665
större, än vad som kan medgivas, utom för de allra längsta linjerna. I allmänhet användes
tråd av 3—6 mm diameter, i Sverige huvudsakligen 4 mm tråd.
För långa huvudlinjer, såsom internationella linjer, vid vilka telegraferingen sker
med stor hastighet, och för vilka ledningsmotståndet därför är av avgörande betydelse,
måste trådmaterialet utgöras av koppar. Vanligen torde 3—5 mm hårddragen
koppartråd användas.
Om många telegrafledningar framgå på samma stolpar, såsom exempelvis är fallet
intill större städer, blir den totala belastningen å stolpen, om ledningarna äro utförda
av grov, tung järntråd, mycket stor. Man utbyter ofta i dylika fall järntråden mot
bronstråd av en klenare dimension. Denna är betydligt lättare, samtidigt som dess
hållfasthet och ledningsförmåga äro relativt höga.
I Amerika har även en tråd, bestående av en kärna av ståltråd överdragen med ett
tunt lager av koppar, kommit till användning. Dylik tråd har mycket stor hållfasthet
och god ledningsförmåga. Den har även provats i Sverige.
Även aluminium,, vilken ju är en synnerligen lätt och även bra ledande metall, har
föreslagits som ledningsmaterial.
Isolatorerna. Den blanka tråden måste isoleras från stolparna, som uppbära den.
Även om stolparna, såsom vanligen är fallet, äro av trä, bildas nämligen vid regn genom
vattnet i och på stolpen en ledande förbindelse till jorden, vilken avleder strömmen.
För den skull fästes ej tråden i upphängningspunkterna direkt på stolpen utan på en
vid stolpen fastsatt isolator, d. v. s. en kropp av lämpligt oledande material.
Vid de första telegrafledningarna voro anordningarna för trådens isolering mycket
primitiva. Man använde tjärdränkta filtplattor eller fernissat tyg eller gummiband, som
virades kring tråden, eller ock drogs den genom ringar eller rör av glas eller porslin,
fast-satta vid stolpen. Vid regn visade sig dock dessa anordningar mycket otillfredsställande.
Man kom också snart till insikt om, att isolationskroppen måste utföras på sådant sätt,
att något sammanhängande fuktskikt ej kan uppstå mellan tråden och stolpen. Så
uppkom så småningom i mitten på 1800-talet den klockformiga isolator, som sedan i en eller
annan utföringsform allmänt använts.
Fig. 701 visar den i Sverige vanligast förekommande telegraf- och
telefonledningsisolatorn. Den är tillverkad av äkta porslin, och bildar,
som synes, en nedtill öppen, dubbel klocka. Isolatorn uppbäres av en
järnkrok eller järnpinne, vars ände omlindas med drev och inskruvas i
det gängade hålet i isolatorns mitt. Tråden lägges i den långsgående
rännan på isolatorns översida eller i den runtom gående övre rännan.
Genom klockformen förhindras, att vid regn ett ledande vattenskikt
bildas mellan tråden och kroken. Ytan inuti isolatorn förblir nämligen
torr, och genom de dubbla klockorna minskas faran för överledning
ytterligare. Man kan dock ej fullständigt förhindra att en, om ock ytterst svag ström
vid fuktig väderlek över isolatorn söker sig till jord. Vid långa linjer kan denna
läck-ning bli avsevärd och sätter en gräns för telegraferingsavståndet.
I Amerika använder man vanligen i stället för porslinsisolatorer grføsisolatorer.
De påskruvas ofta på en gängad träpinne, vilken i sin tur är fastsatt på isolatorkroken.
Fig. 701.
Isolator.
Stolparna. Ledningsstolparna utgöras i de allra flesta fall av irästolpar. Träslaget
varierar i olika länder, i Sverige användas uteslutande furu- eller granstolpar. För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
