- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / III. Elektricitetens användning /
681

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Telegrafi, av H. Blomberg - Den elektriska ringklockan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN ELEKTRISKA RINGKLOCKAN.

681

Det finns tvenne slag av ringklockor, nämligen den galvaniska ringklockan, som
funktionerar för likström, och den polariserade ringklockan, som matas av växelström.

Galvaniska ringklockan. Den galvaniska ringklockan utgör det enklaste och mest
spridda medlet för åstadkommande av en elektrisk signaleringsanordning. Den har
också fått en ofantlig användning i det praktiska livet såsom ringledning.

I fig. 717 är den vanligaste typen av en galvanisk ringklocka avbildad, och fig.
718 visar dess principanordning.

Den galvaniska klockan utgör i princip en elektromagnetisk självavbrytare. Den
består av en tvåskänklig elektromagnet med en trådspole E resp. Ex på vardera benet.
Elektromagnetankaret a är fäst vid en vinkel på klockans bottenplatta genom en
blad

Fig. 717. Galvanisk
ringklocka.

Fig. 718. Principen för den
galvaniska ringklockan.

fjäder b. Denna fjäder är vid ankarets översida utdragen till en tunga, vilken anligger
mot kontaktskruven r med ett visst fjädertryck. Elektr omagn etlindningen och ankaret
äro kopplade i serie med varandra, så som framgår av fig. 718, och anslutna till de båda
kontaktskruvarna sp sv till vilka ytterledningen inkopplas.

Sändes ström från ett galvaniskt batteri B genom ringklockan genom att
strömbrytaren T slutes, magnetiseras elektromagneten och attraheras ankaret, varvid den
vid detsamma fastsatta kläppen K slår mot klangen Kl. I samma ögonblick brytes
emellertid strömmen vid kontaktskruven r, magnetismen försvinner, och ankaret föres
av fjäderns b fjäderkraft tillbaka mot skruven r. Strömmen slutes då ånyo, och samma
förlopp återupprepas. Ankaret kommer därför att vibrera, så länge som batterispänning
finnes ansluten till kontakterna sx,s9, och kläppen kommer följaktligen att slå mot klangen,
d. v. s. klockan ringer.

Fjäderns b spänning kan ändras genom en skruv vid fjäderns fäste, och slagvidden
inställes genom kontaktskruven r. Klockans känslighet kan på detta sätt regleras. För
att ej inställningen av skruvarna skall ändra sig vid klockans skakning äro de försedda
med stoppmuttrar.

Vem som är den galvaniska ringklockans uppfinnare torde vara svårt att angiva.
Siemens använde självbrytare i sin visaretelegraf, och självavbrytare i form av s. k.
Wagners hammare var tidigt känd. Den förste, som använde galvanisk ringklocka för
lokalsignalering, var troligen Mibaud i Rouen, som år 1853 utförde sådana elektriska
ringledningar i stället för de gamla mekaniska med dragsnören.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:03:08 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/3/0693.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free