Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Elektrisk bildöverföring, av H. Blomberg - 1800-talets kopieringstelegrafer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800-TALETS KOPIERINGSTELEGRAFER.
687
Fig. 724. Principen för Meyers
elektromagnetiska mottagare.
Elektromagnetiska mottagare. Tanken på att åstadkomma markeringen av de i
mottagaren inkommande strömimpulserna på ett vanligt vitt papper på liknande sätt
som i morsetelegrafen ligger ju nära till hands. Snart efter det att Bains och Bakewells
kopieringstelegrafer blivit kända, konstruerades också dylika elektromagnetiska mottagare.
Den första enligt denna metod anordnade mottagaren utfördes av Hipp. I denna,
upptecknades skriften på det kring en cylinder upplindade papperet i stället för med ett
kontaktstift av ett med bläck fyllt smalt rör, vilket låg an mot papperet men upplyftes
från detsamma av en elektromagnet, då denna
magne-tiserades av de från sändaren inkommande
strömstötarna.
På 1870-talet konstruerade Meyer en
elektromagnetisk mottagare, vilken funktionerade med stor precision
och medgav en relativt stor överföringshastighet. Den
innehåller i stället för skrivstift en roterande vals v (se
fig. 724), på vårs yta en upphöjd kam k är spiralformigt
anordnad, vilken vid rotationen kommer i beröring med
en färgrulle f. Under valsen befinner sig en skiva s, på
vilken mottagningspapperet p är anbragt, och vilken av en elektromagnet kan föras upp
mot kammen. Härvid kommer denna att göra en markering på papperet. Då papperet
för varje varv av valsen matas fram ett Htet steg, kommer tydligen hela pappersytan att
på detta sätt kunna markeras. Man vinner genom denna anordning, att en
uppteckning kan erhållas på ett långt, fortlöpande mottagningspapper.
I den av Lenoir vid ungefär samma tid konstruerade mottagaren åstadkommes
markeringen genom ett på liknande sätt som i Bakewells apparat anordnat stift, vilket
för varje strömimpuls genom en elektromagnet tryckes mot ett runt mottagningspapperet
lindat karbonpapper, som alltså kopierar skriften på mottagningspapperet. En dyhk
kopieringsmetod medför emellertid den väsentliga nackdelen, att skriften ej är synlig
under mottagningen, varigenom upprätthållandet av synkronismen försvåras.
En annan elektromagnetisk mottagare, som bör omnämnas i detta sammanhang,
fast den konstruerades långt senare, är Carbonelles (1909). I denna är
mottagnings-stiftet anbragt på membranet i en hörtelefon. Av strömstötarna svänges membranet ut,
och stiftet trycker då mot en vaxcylinder, i vilken markeringar uppstå och vilken sedan
användes som klisché för tryckning av skriften. Denna mottagare medgiver genom sin
stora lättrörlighet betydligt större överföringshastigheter än andra elektromagnetiska
mottagare.
(1’Arlincourts synkroniseringsprincip. Under senare delen av 1800-talet
konstruerade ett flertal uppfinnare kopieringstelegrafer, vilka arbetade enligt den telautografiska
sändningsprincipen och i vilka mottagarna voro anordnade enligt den elektrokemiska eller
den elektromagnetiska metoden. Bland dessa kan nämnas d’Arlincourts, Sawyers och
Edisons telegrafer.
d’Arlincourts telegraf, med vilken försök utfördes i Frankrike på 1870-talet, är
anmärkningsvärd, genom att vid denna för första gången användes en
synkroniserings-princip, vilken fått den största betydelse för såväl bildtelegraferingen som
snabbskrift-telegraferingen. Enligt d’Arlincourts metod drives mottagaren med något större
hastighet än sändaren. Vid varje varvs slut stoppas emellertid mottagningscylindern och
utlöses först, när sändarecybndern ävenledes har tillryggalagt ett helt varv, då en särskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
