Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Gnisttelegrafi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GNISTTELEGRAFI.
813
induktans. Då tangenten nedtrycktes, uppladdades oscillatorns kulor och sålunda även
kondensatorn antenn-jord. (En avbrytare var givetvis även inkopplad i primärkretsen;
för enkelhets vinnande är denna ej inritad i figuren.) Då spänningen mellan oscillatorns
båda kulor blev tillräcklig, uppstod ett gnistöverslag mellan dem, varigenom
antennkretsen blev sluten över oscillatorn. Antennen kom, på grund av att kondensatorn
antenn-jord uppladdades, i svängningar på samma sätt, som angives i fig. 886: b.
Den i etern svängande effekten fortplantar sig, som ovan nämnts, med för densamma
säreget svängningstal i alla riktningar. Problemet att göra dessa svängningar
förnimbara återstår nu att behandla. Det tidigast använda instrumentet för svängningarnas
upptäckande är den s. k. koherern, vilket instrument dock nu är frångånget. Detta
instrument är schematiskt avbildat i fig. 889 vid k. Det utgöres av två på Htet
avstånd från varandra i ett glasrör insmälta elektroder; mellanrummet mellan dem
ut-fylles av metallfilspån. Denna apparat har den egenheten, att, då polerna till en elektrisk
strömkälla förbindas med var sin elektrod, framgår genom den sålunda bildade
strömkretsen endast en svag ström, eller, annorlunda uttryckt, koherern har stort motstånd. Om
elektromagnetiska svängningar inverka på metallfilspånen, minskas detta motstånd, varför
strömmen i den omtalade kretsen tilltager i styrka. Förminskningen i motståndet hos
koherern blir bestående intill dess att koherern mekaniskt skakas, så att
metallfilspånen rubbas. Då elektromagnetiska svängningar träffa koherern, sänkes motståndet
ånyo. Med kohererns hjälp kan man sålunda vid en från avsändaren mer eller mindre
avlägsen punkt (beroende på svängningarnas styrka) göra de från en avsändare
utstrålade elektromagnetiska svängningarna förnimbara.
Då de i etern uppväckta svängningarna framkommo till mottagaren (fig. 889),
inverkade dessa svängningar på koherern så, att denna blev bättre ledande. Antennen
tjänstgjorde här som en insamlare av dessa svängningar. Strömstyrkan i den krets inom
mottagaren, som bildas av koherer, batteri och relä r, ökades härigenom, och man kunde med
tillhjälp av reläet iakttaga, att svängningar framkommo till mottagaren. Genom att
vid koherern anbringa en anordning, som genom knackningar med korta meHantider
försämrade kohererns ledande tillstånd, erhöll man en möjlighet att avgöra när
svängningar anlände till mottagaren samt deras varaktighet.
Marconis här skildrade anordning för avsändning och mottagning var visserligen
användbar, men likväl behäftad med avsevärda olägenheter. På grund av gniststräckans
placering i antennen fick nämligen denna vid ett överslag i oscillatorn en chock
av sådan effekt, att de i antennen uppstående svängningarna ingalunda enbart voro av
det svängningstal, som man med ledning av antennens kapacitet och självinduktion
skulle förmoda. Antennen så att säga svängde samtidigt med en hel del olika
svängningstal. De i antennen uppväckta svängningarna dogo även hastigt ut på grund av det
stora motståndet i oscillatorn, d. v. s., för att använda ett nutida uttryck, svängningarna
i antennen voro starkt dämpade. De av antennen till etern överförda svängningarna
hade ävenledes närmast karaktären av en chock, varför etersvängningarna även i hög
grad kommo att sakna utpräglade vågegenskaper.
Mottagarens brister voro snarlika dem, som vidlådde avsändaren. Den mottagande
antennen reagerade på grund av sitt höga motstånd (koherern var ju placerad i antennen)
nära nog lika för alla ankommande svängningar: mottagaren inregistrerade därför all
pågående signalering, då den saknade förmåga att »välja våglängd».
Den första utveckling av större betydelse, som radiotekniken fick efter Marconis försök
1896, kom att bliva just anordningar, som möjliggjorde förbättrad våglängdsinställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
