Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Gnisttelegrafi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GNISTTELEGRAFI.
821
Fig. 902. Kristalldetektormottagare.
direkt, med endast antennen, tillgodogöra sig de från en given avsändare utsända
svängningarna. För att utsortera, eller kanske snarare utfiltrera, icke önskade svängningar
använder man sig vid mottagning — liksom vid avsändning — av en eller flera
mellan-kretsar, vilka liksom antennen måste vara avstämda för den ankommande vågens
sväng-ningstal. Fig. 902 angiver schematiskt kopplingen av en sådan mottagare med mellankrets.
Antennen avstämmes här med tillhjälp av en
vario-meter V för den ankommande våglängden.
Mellan-kretsen avstämmes med tillhjälp av en kondensator C,
vilken är reglerbar. För att utöka det
våglängdsom-råde, inom vilket mottagaren är användbar, lägger
man ofta en viss grov-avstämning i
självinduktions-spolen L, så att olika spolar användas för olika
delområden. Så kan exempelvis spolens minsta del
användas för våglängderna 250—700 meter, dess mellersta
del för våglängderna 600—1800 meter, och dess
största del för området 1 500—4 500 meter, därvid
den kontinuerliga variationen för varje område
ut-föres med tillhjälp av kondensatorn. Å den i figuren
angivna mottagaren är kopplingen mellan antenn-
och mellankretsen induktiv och till kopplingsfastheten variabel. Vid fast koppling mellan
de båda kretsarna överföres visserligen mycket effekt från antennen till mellankretsen,
men härvid förminskas mellankretsens filtrerande förmåga; löser man denna koppling,
bliva förhållandena omvända.
De elektromagnetiska svängningar, som ankomma till antennen, hava i denna och
sedermera i mellankretsen tagit form av växelström av samma svängningskaraktär som
de elektromagnetiska svängningarna. Strömstyrkan i mellankretsen är dock synnerligen
svag och kan ej praktiskt göras förnimbar medelst en ampèremeter; man omformar i
regel ej heller sagda ström i synbara, utan i hörbara fenomen. Den anordning, som jämte
telefonen Dmsätter den ankommande effekten i ljud, är detektorn D. Denna apparat
erbjuder emellertid ett stort motstånd, och därför inkopplas den icke direkt i
mellankretsen, utan i en särskild krets, detektorkretsen, se fig. 902. För att på lämpligt sätt
kunna avpassa den på detektorn verkande spänningen inkopplas i detektorkretsen en
detektortransjormator DT, vilkens primärsida även ingår i mellankretsen.
Detektoranordningar. Med detektor menas en anordning, som är avsedd
att så förvandla växelströmmen i mottagaren, att sagda ström kan inverka på
telefonmembranet, vilket endast reagerar för svängningar av hörbar frekvens (under c: a 2 500
svängningar pr sekund). För Marconis koherer är ovan redogjort. Denna apparat
efterträddes sedermera av andra apparater,, bland vilka i förbigående böra nämnas den
elektrolytiska detektorn (Schlömilch) och den magnetiska detektorn (Marconi). Den
detektor, som mest kommit till användning före de i det följande omnämnda
vacuum-rörens införande, är kontaktdetektorn (stundom benämnd kristalldetektorn).
Stöder man löst en grafitspets mot en kristall av blyglans, finner man, att denna
anordning har ett betydligt högre motstånd mot ström i ena än i andra riktningen, vilket
förhållande grafiskt framställes av fig. 903, där absciss-axeln betecknar spänning mellan
detektorns delar och ordinat-axeln strömstyrkan genom detektorn. Om man låter
en växelström (med medelvärdet noll) påverka detektorn, giva sålunda de positiva
perioderna hos denna spänning upphov till långt större strömstyrkor genom detektorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
