Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Kontinuerliga svängningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
832
RADIOTEKNIK.
kunna därför icke direkt mottagas vid en kristalldetektormottagare, utan särskilda
anordningar erfordras härför.
Vid mottagning av kontinuerliga svängningar använder man sig nästan uteslutande
av en elektrisk analogi till vad som inom akustiken bär namn av svävning. Om två
stämgafflar eller två ljudande strängar äro avstämda för nära, men ej ha exakt samma
s vängningstal (ton), och de båda instrumenten bringas i svängning, hör man ej endast
tonerna från de två instrumenten, utan jämväl
ett periodiskt av- och tilltagande av dessa
toners svängningsamplitud. Detta rytmiska
av- och tilltagande kallas svävning. Om
instrumenten äro fullt lika avstämda, höras inga
svävningar.
De svängningar, som erfordras för att vid
radiomottagning utnyttja svävningsfenomenet,
äro, förutom de ankommande kontinuerliga
svängningarna, av den ovan berörda överlagraren
levererade kontinuerliga svängningar med
önskat svängningstal och amplitud. Mottagaren
i fig. 902 antages vara avstämd för mottagning
av kontinuerliga svängningar, d. v. s. dess antenn och mellankrets äro avstämda för de
ankommande svängningarnas våglängd. Man kopplar nu till mellankretsen en överlagrare,
vilken avgiver svängningar av en våglängd, som nära, men ej fullständigt överensstämmer
med den i antennen mottagna vågens längd. Fig. 916 (a, b och c) framställer det
svängningsförlopp, som äger rum i mellankretsen. Här angiver kurvan a den i
mellankretsen rådande, från antennen (avsändaren) kommande svängningens karaktär; kurvan b
angiver karaktären hos den från överlagraren kommande (till mellankretsen överförda)
svängningen. Dessa två svängningar med något olika svängningstal addera sig emellertid
i mellankretsen till den i verkligheten rådande svängningen enligt kurvan c, vilken utvisar
summan av kurvornas a och b amplituder i varje ögonblick. Svängningen enligt kurvan c
behandlas emellertid av detektorn och telefonkondensatorn enligt tidigare angivna
principer, och resultatet härav bliver i korthet, att den genom telefonens lindningar gående
strömmen har den karaktär, som visas av kurvan d. Genom att på det här angivna
sättet låta två kontinuerliga svängningar av något olika våglängd addera sig till
varandra, har man ernått, att en summarisk svängning uppstår, vilken svängning har
avsevärt lägre frekvens än vardera av de ursprungliga svängningarna. Genom att på
lämpligt sätt avpassa de två svängningarna kan den genom telefonen gående strömmen
erhålla en frekvens, som giver upphov till en ton. En noggrannare granskning av de
förhållanden, som giva upphov till svävningsfenomenet, visar, att svängningstalet hos
den ton, som erhålles i telefonen, är lika med skillnaden mellan svängningstalen hos
de två till mellankretsen inkommande svängningarna. Genom att variera överlagrarens
svängningstal (våglängd) kan man sålunda i mottagarens telefon erhålla vilken ton
man önskar. Är skillnaden mellan svängningstalen hos den mottagna svängningen och
den av överlagraren avgivna stor, erhålles en hög ton, vilken minskas i tonhöjd ju
mer de båda svängningarnas svängningstal närma sig varandra. Hava de två
svängningarna samma svängningstal, erhålles ingen ton i telefonen. Av det anförda framgår,
att det är likgiltigt vilkendera av de två till mellankretsen förda svängningarna, som
har största våglängden.
Fig. 916. Svängningarna vid mottagning
med överlagring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
