Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Kontinuerliga svängningar - Avsändare för telegrafi med kontinuerliga svängningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTINUERLIGA SVÄNGNINGAR.
839
Fig. 919. Ljusbågsändare.
En övergångsform mellan de dämpade och kontinuerliga svängningarna bilda de
svängningar, som alstras av Marconi’s så kallade timed spark-av sändare (»takt-gnista»).
Denna avsändaretyp, vilken huvudsakligen har historiskt intresse, var baserad på att
flera gnistavsändare skulle så avgiva sina svängningar till samma antenn, att då
sväng-ningståget från den första avsändaren började avsevärt nedgå i amplitud, skulle nästa
avsändare med sina svängningar förstärka den
förstas, därefter skulle en tredje, en fjärde
o. s. v. gnistavsändare successivt leverera sina
svängningar för att förstärka de pågående
antennsvängningarna, och, då den sista
gnistav-sändaren igångsatt sitt svängningståg, skulle
den här skildrade processen upprepas. Hela
anordningen var baserad på att gnista vsändarna
skulle arbeta i noggrann takt och så, att faserna
i de olika svängningstågen förstärkte varandra.
Den svängningstyp, som erhölls i antennen från
denna avsändare, var dock icke rent
kontinuerlig; visserligen pågingo svängningarna ständigt
under den tid, nyckeln var nedtryckt, men
svängningarnas amplitud kom att variera något
(vilket ju strider mot definitionen och
principen för kontinuerliga svängningar). Därtill kom, att apparaten var ganska svår att
reglera. Systemet har därför, och då bättre anordningar finnas för alstring av
kontinuerliga svängningar, endast fått ringa användning.
Den tidigaste anordningen för alstrande av kontinuerliga svängningar var ljusbågen,
matad med likström. Till grund för denna användningsform för ljusbågen ligger det
fysikaliska fenomen, som går under namn av Duddell’s sjungande ljusbåge; för närmare
studium av detsamma hänvisas till annan del av detta verk. Ljusbågens användning
för alstrande av högfrekventa svängningar är baserad på danskarna Poulsens och
Peder-SENS undersökningar och uppfinningar. Principen för denna användning är i stora drag
följande (se fig. 919): Ljusbågen Lj matas av en likströmkälla, och i serie med ljusbågen
är inkopplad en kraftig elektromagnet Em. Parallellt till ljusbågen är anbragt en
sväng-krets, bestående av en antennkrets, i vilken en variabel självinduktans L är inkopplad.
På grund av att ljusbågen har den egenskapen att, då strömstyrkan i densamma
stiger, spänningen faller och omvänt, uppstå svängningar i antennen så snart en
båge bildas mellan de två elektroderna. Elektromagnetens uppgift är att på
lämpligt sätt variera längden av själva bågen. De åtgärder, som erfordras för
att göra en båge användbar för alstrande av högfrekventa svängningar, äro bl. a. att
låta bågen arbeta i en lämplig gas, oftast lysgas eller alkoholgaser. Vidare måste genom
särskilda åtgärder anoden avkylas, varjämte även den kammare, i vilken elektroderna
äro inneslutna, måste avkylas. Då man emellertid icke kan telegrafera genom att låta
tangenten sluta och bryta antennkretsen — ty ljusbågen skulle slockna vid antennavbrott,
och den kan icke tändas annat än genom att man för hand sammanför elektroderna —
måste vid detta slag av avsändare telegraferingen verkställas så, att man använder två
våglängder vid telegraferingen. Då tangenten är fri, låter man densamma kortsluta
en liten del av självinduktansen i antennen, under det att, då tangenten nedtryckes,
hela självinduktansen inkopplas i antennen. Härigenom erhållas två olika våglängder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
