Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Inledning - Eruptiva bergarter - Eruptivbergarternas förekomstsätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
MINERAL OCH BERGARTER. FÖREKOMSTSÄTT.
tänkte man sig, att vattnet under dessa första skeden haft en hög temperatur och kunnat
inverka mera lösande på berggrunden än vad fallet är i våra dagar. Senare forskningar
ha dock icke visat några säkra spår av dylika företeelser uti de bergarter, som äro
åtkomliga för våra undersökningar, utan det förefaller, som om förhållandena i detta
avseende redan på ett tidigt stadium blivit i stort sett vad vi nu anse normala.
De nyss antydda processerna — utbrott av smältflytande massor från jordens inre,
och omlagringar framkallade av vattnet på jordskorpans yta och uti dess yttersta
delar — hava sedan dess fortsatt på väsentligen samma sätt. Dock hava utbrotten på
det hela taget minskat och hava under senare skeden varit lokaliserade till mera
begränsade delar av jordens yta. Samma processer äro de egentliga bergartsbildande
faktorerna. De bergarter, som uppkomma genom de smältflytande massornas stelnande,
kallas eruptiva, oberoende av om de bildats på jordytan eller stelnat innan de nått upp
till densamma. Såsom lagrade eller sedimentära åter betecknar man de ur vatten
avsatta bergarterna, som kunna vara mekaniska sediment, om deras beståndsdelar
transporterats i uppslammad form, eller kemiska sediment, om de varit upplösta i vattnet.
Till sedimentära bergarter räknar man även sådana som avlagrats av vinden eller av
is. Rörelser, som framkallats av krafter uti jordens inre, hava alltifrån den »första
stel-ningsskorpans» tid och fram till våra dagar framkallat stora förändringar uti jordytans
höjdförhållanden. Genom veckning av berglagren ha väldiga bergskedjor upptornats,
å andra sidan ha stora sänkningsfält uppstått genom insjunkande av delar av
jordskorpan. Dessa rörelser hava i mångt och mycket påverkat de bergarter, som deltagit uti
dem, och givit dem en ny dräkt. Dylika omvandlade bergarter kallas metamorfa.
De nyss anförda nivåförändringarna skapa nya angreppsmöjligheter för de på
jordytan verkande nedbrytande krafterna, främst det rinnande vattnet. Genom dessa
krafters inflytande — erosionen — kunna då blottläggas bergarter, som tidigare varit djupt
begravda i jordskorpan. Man har beräknat, att på detta sätt blottats bergarter, som
en gång befunnit sig på ett djup av ända till c:a 15 km under den dåvarande jordytan.
Detta mått är dock att anse endast såsom helt ungefärligt.
Från denna ytliga zon — blott c:a 0.25 procent av avståndet till jordens
medelpunkt — härstamma sålunda också alla de mineralprodukter, som utgöra föremål för
industriellt tillgodogörande. Med visshet kan beräknas, att jordklotets centralare
delar ha en väsentligt annan sammansättning än den oss bekanta skorpan. På grund
av jordens höga specifika vikt m. m. har man anledning antaga, att järn och nickel
utgöra huvudbeståndsdelarna i den inre kärnan.
ERUPTIVA BERGARTER.
ErüPTIVBERGARTERNAS FÖREKOMSTSÄTT.
De lavaströmmar, som vid vulkaniska utbrott utgjutas på jordytan, visa att
smältflytande massor förekomma på större djup i jordskorpan. I gruvor och borrhål
kan man förmärka en jämn stegring av jordskorpans temperatur mot djupet, i
allmänhet ungefär i skalan 1 grad för var 30: de meter. Om denna stegring fortsätter
vidare i samma proportion, så befinna sig sannolikt redan på ett djup av 30 å 40 km
alla bergarter i ett smältflytande tillstånd. Kunskapen i hithörande frågor är dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
