Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Metamorfa bergarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
MINERAL OCH BERGARTER. FÖREKOMSTSÄTT.
METAMORFA BERGARTER.
Man skiljer mellan tvenne huvudgrupper av bergartsmetamorfos, nämligen
kontakt- och regionalmetamorfos. Kontaktmetamorjos kallas den omvandling, som en
erup-tivmagma utövar på sin sidosten. Därest den sistnämnda innehåller mineral, som
utbildats genom vittring och därmed sammanhängande processer, så försättas dessa
genom den heta magmans närhet till ett helt nytt temperaturområde. Deras
beståndsdelar omgruppera sig därför till andra, under de nya förhållandena stabila mineral.
Är sidostenen däremot en ovittrad eruptivbergart, så blir kontaktmetamorfosen i
allmänhet obetydlig, alldenstund de i bergarten ingående ämnena då redan intaga ungefär
samma gruppering, som motsvarar den genom den nya uppvärmningen uppnådda
temperaturen. Även under gynnsamma omständigheter sträcker sig
kontaktmetamorfosens starkare verkningar sällan längre än till några hundra meters avstånd från
erup-tivbergarten, längre bort förmärkas endast partiella förändringar.
Kontaktmetamorfosen är sålunda en jämförelsevis lokal företeelse. Ytbergarterna utöva endast
obetydlig dylik inverkan.
Regionalmetamorjosen åter har sitt namn just därav, att den drabbar vida större
områden. Dess orsak är bergskedjebildning genom bergarternas sammanskjutande
till veck. Det därvid utvecklade trycket föranleder omflyttningar genom
omkristallisa-tion, så att mineralkornen antaga andra former, i huvudsak tenderande till tavelform
vinkelrätt mot trycket, varigenom bergarten blir skiffrig. Vidare kan trycket gynna
nybildningen av vissa mineral på bekostnad av de förut befintliga. Dessutom föras
bergarter genom veckningarna ej blott uppåt utan även nedåt till varmare regioner,
varigenom likaledes mineralnybildningar kunna framkallas, av enahanda skäl som vid
kontaktmetamorfos. Vidare inträffar det mycket ofta, att stora eruptivmassor
upp-tränga samtidigt med veckningen, vilket gör att kontakt- och regionalmetamorfos kunna
sammanflyta till en process.
Om en ursprungligen av lösa sedimentkorn sammansatt {—klastisk} bergart
undergår metamorfos, förlora de ursprungliga kornen m. el. m. fullständigt sin individualitet
och ersättas av en sammanhängande massa av nybildade mineralkorn. En bergart,
som på detta sätt består av på stället uppkomna, vid varandra fastvuxna mineralkorn,
kallas kristallin (kristallinisk). Alla eruptivbergarter, med undantag av de helt eller
delvis glasiga, äro kristallina, likaså, såsom just nämnts, de genom metamorfos
uppkomna bergarterna. Då regionalmetamorfosens produkter därjämte i regel visa
skiffrig struktur, kallas de kristallina skijjrar. Sådana utgöra berggrunden bl. a. inom största
delen av Sverige.
De kristallina skiffrarna bestå huvudsakligen av samma slags mineral som
erupti vbergarterna: kvarts, fältspater, glimmer, amfibol, pyroxen. Därtill kommer
emellertid ett antal mineral, som äro sällsynta i eruptiven eller alldeles saknas i dessa, bl. a.
en serie aluminiumrika silikat. Deras allmännare uppträdande uti de kristallina
skiffrarna beror på dessas ofta höga aluminiumhalt, vilken i sin tur betingas av den genom
vittring och transport försiggångna sorteringen av materialet, även om detta
ursprungligen bestått av eruptivbergarter. Bland dessa silikat märkas främst granat, en
mineralgrupp med inom vissa gränser växlande sammansättning. De kristallina
skiffrarnas granater äro silikat av aluminium och järn, magnesium eller kalcium. Granatens hårda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
