Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Grunddragen av Sveriges geologiska byggnad - Fyndigheter av nyttiga mineral och bergarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES GEOLOGISKA BYGGNAD. NYTTIGA MINERAL OCH BERGARTER.
47
rande malmer kunna delas uti två grupper. Den ena motsvarar fullständigt
skarnmalmerna bland järnmalmerna. Den andra åter åtföljes av kvartsiga bergarter, som äro
omvandlade leptiter, och malmerna synas vara bildade genom förträngning av leptit,
liksom skarnmalmerna av kalksten. Många fyndigheter, t. ex. Falu gruva, omfatta
malmer av båda grupperna. Uppkomsten av åtminstone en del av hithörande
malmfyndigheter tyckes sammanfalla med den tid, då urgraniterna intruderades i
leptitforma-tionen.
Skelleftefältets kismalmer motsvara i geologiskt hänseende mycket nära de sist
skildrade Bergslagsmalmerna.
Vad de lappländska järnmalmerna beträffar, så har deras bildningssätt redan förut
omtalats på tal om fyndigheters uppkomst i allmänhet. Anmärkningsvärd är den
växlande metamorfosen, som t. ex. gjort Gällivare malmfälts malm så grovkornig, att den
utan svårighet kan magnetiskt anrikas, under det att den ometamorfoserade
Kiruna-m alm en är så tät, att man omöjligt kan avskilja den fosforbärande apati ten från
malmkornen. En annan märklig företeelse är den stora växlingen i fosforhalt, även inom en
och samma malmkropp.
Delvis sammanfallande med de (i allmänhet) fosforrika järnmalmernas provins i
Lappland, men delvis östligare, utbreder sig ett område med stora skarnmalmer, starkt
kisiga men med låga fosforhalter. Ingen av dessa fyndigheter har ännu tagits under
arbete.
Övriga malmfyndigheter äro ej av den betydelse, att de föranleda någon
beskrivning här.
Skånes stenkolsförande formation upptager tre skilda områden, av vilka det
ojämförligt största är Höganäs-Billesholmsområdet i nordvästra Skåne, med en
utsträckning om 7 kvadratmil. Lagren äro icke veckade, men åtskilligt styckade av
förkastningar. Till fyndigheternas brytvärdhet bidraga högst väsentligt de i nära anslutning
till kolflötserna uppträdande lerlagren, bestående dels av »eldfast» lera, som förarbetas
till eldfast tegel o. dyl., dels »klinkerlera», som ej tål så höga temperaturer som den
föregående, men kan användas till åtskilliga former av lergods.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
