Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mineralens och bergarternas betydelse, av H. Carlborg - Historik - Förhistoriska tiden och forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
MINERALS OCH BERGARTERS BETYDELSE.
än 3 000 år sedan. Flintan synes i dessa trakter hava tillvaratagits — om också endast
sporadiskt —- för tillverkande av eld- och bössflintor ännu på 1700-talet.
När stenåldershantverkaren genom slag med sin knacksten sökte forma den råa
flintan efter sin vilja såg han, huru gnistor sprungo fram och kanske antände håren i
hans skinnklädnad. Då var ett av sätten att frambringa eld funnet. Slog han en
flintbit mot ett stycke svavelkis erhöllos gnistorna ännu lättare. Ännu i dag finnes det
naturfolk som göra upp eld på detta vis, t. ex. eldsländarna. I gravar från den yngre
stenåldern och t. ex. i pålbyggnaderna vid Alvastra finner man någon gång elddon, som
bestå av svavelkisbitar och kraftiga, prismatiska flintknivar, liksom även liknande
redskap äro kända från Egypten, Grekland och många delar av Romerska riket. De överallt
i den civiliserade världen ännu under 1800-talet brukliga elddonen med stål och flinta torde
vara välbekanta. Det är således tydligt, att även för frambringandet av den
oumbärliga elden de mineraliska ämnena, låt vara delvis jämsides med trä, haft en vidsträckt
användning redan i äldsta tider och ända in i våra dagar.
Mycket tidigt lärde sig människan att av lera genom formning och bränning
tillverka kärl, varav fragment påträffas i överväldigande mängd i fyndplatser från de
senare perioderna av stenåldern. Vissa slag av leror hava troligen redan på ett tidigt
stadium av människan blivit förtärda, en sed, som varit och är mera spridd än man till en
början skulle vilja tro och som ännu fortlever flerstädes på jorden, såsom i Macedonien,
Persien, Sibirien samt Nord- och Sydamerika.
En viktig roll hava i alla tider smyckena spelat. De äldsta kända
prydnadsföremålen torde vara vissa flintprodukter från äldre stenåldern, vilka förefalla nutidens
människor hava föga estetiskt värde, men som under följande utvecklingsperioder
under-gingo en stadig förändring till det bättre. Givetvis användes även, kanske huvudsakligen,
prydnadsföremål av mera förgängligt material, men smycken av mineraliskt ursprung
spela ju ännu i dag en mycket stor roll. Vackert färgade eller starkt ljusbrytande stenar,
såsom svavelkis, bergkristall o. d., torde mycket tidigt hava observerats och tagits i den
mänskliga fåfängans tjänst. Röd- och gulockra användes redan under äldre stenåldern
för att färga människokroppen genom målning eller tatuering, liksom även snidade
benstycken någon gång anträffas, vilka varit färgade för att framhäva den graverade
bilden. De i grottor flerstädes i Spanien och Frankrike upptäckta väggmålningarna från
mycket avlägsen tid äro ofta färglagda med olikfärgade ockror. I dep. Dordogne i
Frankrike har man funnit ockraförekomster, som bearbetats möjligen redan under stenåldern.
Äv ovanstående torde till fullo framgå, att redan urmänniskan förstod att på
mångfaldigt vis draga nytta av de mineraliska råämnena, vilkas användning
människosläktet sedan med stigande kultur lärde sig att alltmera behärska. Hela den mycket långa
period, då sten jämte trä och ben utgjorde det förnämsta materialet för vapen och
verktyg, kallas stenåldern och utgör den första av de tre stora skeden, i vilka man indelat
den mänskliga kulturens utveckling. De tvenne följande, brons- och järnåldrarna,
karakteriseras, som av namnen framgår, därav, att metallerna då togos i allmänt bruk.
Innebörden av dessa namn är icke, att brons resp, järn då voro de enda förekommande
råvarorna för redskapens framställning utan fastmera, att de voro de huvudsakligen
använda. När därför arkeologerna förklara att bronsåldern efterträddes av järnåldern,
vilja de därmed icke påstå, att järnet var okänt under bronsåldern, utan endast att
järnets bruk blev allmänt först sedan bronsen en lång tid varit den förhärskande metallen.
Mot detta de arkeologiska forskarnas påstående hava invändningar rests av fackmän på
det metallurgiska området, som peka på, att järn är lättare att framställa än koppar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
