Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mineralens och bergarternas betydelse, av H. Carlborg - Historik - Förhistoriska tiden och forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
MINERALS OCH BERGARTERS BETYDELSE.
tidens största handelsfolk, jenicierna, använde själva tenn i stor utsträckning och drevo
därmed och med brons och andra metaller en mycket vittomfattande handel. De
hämtade det, utom kanske från Indien, även och framför allt redan omkr. 1 500 år f. Kr.
födelse från ögruppen Kassiteriderna, en plats som troligen får identifieras med
nuvarande Cornwall. I själva verket anses tennets nuvarande namn, på latin stannum,
härstamma från det cornwallska stean. Även förekomster i Frankrike och Spanien torde
genom feniciernas försorg blivit bearbetade, så att slutligen allt i Europa och
medelhavsländerna förbrukat tenn anskaffades från dessa trakter. Importen från Indien
avstannade alldeles, och både Plinius och Cæsar kände blott de engelska öarna såsom
produktionsorter för den värdefulla varan. Från Spanien känner man utom några smärre
tenn- även stora kopparförekomster, som på ett mycket tidigt stadium tagits under
arbete. Rio Tintos kopparmalmer antagas hava tillgodogjorts redan omkr. år 1000 f. Kr.
I El Aramo i Asturien upptäcktes 1888 en mycket gammal koppargruva med ett
synnerligen invecklat system av orter, schakt och gruvrum. Gruvans ingångar hade
ursprungligen utgjorts av trånga, några meter djupa och lodräta sänkningar, vilka varit väl
lämpade både för att hindra de i gruvan arbetande slavarna att undkomma och för att
utestänga obehöriga besökare. Här liksom troligen överallt i äldsta tider var det nämligen
slavar, grova brottslingar och krigsfångar, som tvungos att förrätta det tunga och
farliga gruvarbetet. I El Aramo har anträffats ett flertal skelett efter gruvarbetare, som
av någon anledning blivit kvarlämnade; kanske när gruvarbetet vid ett fientligt anfall
bragtes att stoppa.
Det är klart, att med de primitiva hjälpmedel, som stodo till buds, och på grund av
föga utvecklade metoder för malmens behandling och smältning, blev
metalltillverkningen — oaktat ett stort antal gruvarbetare otvivelaktigt sysselsattes — ganska ringa.
Metallerna hade därför stort värde och brukades länge endast för förnämligare redskap
och vapen, medan verktyg av sten fortfarande användes för många av det dagliga livets
behov.
I Sverige förekom med all sannolikhet ingen koppargruvedrift, liksom aldrig —
varken då eller senare — någon tennmalmsförekomst blivit bearbetad. Det oaktat intog
bronstekniken i vårt land liksom i det övriga Skandinavien och norra Tyskland en
synnerligen hög ståndpunkt. Till en början importerades givetvis bronsföremålen i
färdig-arbetat skick, men snart lärde sig våra förfäder att själva tillverka vapen, verktyg och
smycken, varom otaliga fynd av egenartat formade föremål och även av »gjuteriverkstäder»
bära vittne.
Från vilka trakter kopparen i de i svensk mark funna bronsföremålen härstammar
har med ganska stor visshet kunnat konstateras. Det visar sig nämligen, att bronsen i
många föremål har en nickelhalt av 0.5—1.5 %, med ledning varav kan fastställas, att
kopparen ursprungligen kommit från Mellaneuropa, där bergverksindustrien blomstrade i
Siebenbürgen, U ngern,Österrike och Norra Italien. Bland de koppargruvor, som i dessa
trakter tidigast blivit bearbetade, kunna nämnas dem vid Salzkammergut och vid
Mitter-berg (Bischofshofen, Salzburg). Däremot synes den norska bronsen i allmänh?t hava
kommit från England, och anmärkningsvärt är, att i Norge bronsåldern ej liksom i Sverige
föregåtts av någon kopparålder. Fenicierna bröto kopparmalmsförekomster på Eubea
och Cypern, vilka troligen redan före deras tid belagts med arbete. Delar av Österrike,
Steiermark och Salzburg jämte de väster därom belägna områdena i södra Tyskland
samt nordöstra och östra Frankrike utgöra sätet för den keltiska Hallstadtkulturen (8—5
århundradet f. Kr.) under den tidigare mellaneuropeiska järnåldern, som är ungefär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
