Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mineralens och bergarternas betydelse, av H. Carlborg - Historik - Förhistoriska tiden och forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIK. FÖRHISTORISKA TIDEN OCH FORNTIDEN.
53
samtidig med den yngre nordiska bronsåldern, och allt tyder på att
handelsförbindelserna mellan Norden och detta område voro synnerligen livliga. Även etruskerna i norra
Italien voro särdeles framstående i fråga om metallindustri och synas hava haft livlig
samfärdsel med åtskilliga trakter av den då kända världen. De bröto koppar liksom
även järnmalm på ETba och i de toscanska bergen. Ett av de viktigaste bytesobjekten
vid handeln med norra Europa var det fossila mineralämnet bärnsten. Smycken av
bärnsten voro under tidigare kulturepoker synnerligen uppskattade och värderades mycket
högt. De viktigaste fyndorterna för bärnsten voro Östersjöns södra och sydöstra kuster,
medan Nordsjöns stränder i detta avseende spelade en mindre betydande roll.
Endast så småningom och olika tidigt på olika håll avlöstes bronsen av järnet såsom
den kulturellt viktigaste metallen. Om den tidpunkt, när järnframställningen blev
uppfunnen, äro meningarna ännu mycket delade. Å ena sidan har man ansett sig kunna
datera vissa järnfynd i fornegyptiska gravar till minst 3 000 år f. Kr., men å andra sidan
underkänner den svenske fornforskaren Oscar Montelius beviskraften av de
före-bragta skälen för hög ålder. Han anser sig i stället kunna påstå, att »den i
kulturhistoriskt avseende utomordentligt viktiga upptäckten av järnet har ägt rum på Kreta under
det femtonde århundradet före Kristus». Även om Montelii åsikt om tidpunkten för
järnets första framställande ur malm är riktig, är därmed icke sagt, att denna metall
förut var okänd. Järnet förekommer ju nämligen även gediget på jorden,
förnämligast i meteoriter, och det är tänkbart, att meteorjärnet varit tidigare begagnat, om
också dess sällsynthet förbjuder tanken på något mera utsträckt bruk. Från
Nord-Grön-land, Mexico, Senegal, Madagaskar och Sibirien är det bekant, att infödingarna
tillgodogjort sig meteorjärnet. Ofta är detta så hårt och svårt att smida, att man måst inskränka
sig till att avslå skärvor därav, som därefter innefattats i ben e. d. för att bilda knivar
och harpuner m. m., men ibland är det möjligt att bearbeta detsamma.
Om också järnet var känt ganska tidigt — och det saknas icke forskare som med
stöd av fynd av järnföremål och slagg påstå, att järnets framställningssätt var känt i
Nord-Tyskland, Schweiz och vissa trakter av Ryssland redan mot slutet av stenåldern,
och således tidigare än Montelius anser vara fallet — så dröjde det dock avsevärd tid
innan det fick någon mera vidsträckt användning. Det ansågs t. o. m. på Kreta på
1500-talet f. Kr. så dyrbart, att det jämte guld användes för ringar och andra smycken. Innan
man lärde sig konsten att framställa och härda stål var också järnet underlägset
bronsen för de flesta dåtida ändamål. Romerska författare berätta om de galler, som i första
århundradet före Kristus inf öllo i Italien, att deras järnsvärd voro så mjuka och böjliga,
att de under stridens gång måste omses och rätas. De voro snarast underlägsna ett
gott bronssvärd.
Enligt Montelii åsikt började den egentliga järnåldern i östra Medelhavsområdet på
1300-talet f. Kr., i södra och mellersta Italien omkr. 1100-talet, i norra Italien omkr.
1000-talet, i mellersta Europa på 900—800-talen och i den skandinaviska Norden på
700-talet f. Kr. Man får icke tänka sig att bronsen vid dessa uppgivna tidpunkter blivit
utträngd av järnet, fastmera vann detta endast långsamt mark och togs i bruk endast för
vissa ändamål. Det förefaller, som om i Grekland, åtminstone på fastlandet, någon
avsevärd järntillverkning i äldsta tider icke ägt rum, utan att metallen importerats österifrån.
I assyriska fornfynd hittas ofta väl tillverkade och talrika järnföremål, såsom svärd,
lansspetsar och hjälmar. I ruinerna efter Nineve (känt c:a 2 000, förstört 612 f. Kr.) har
man påträffat stora förråd av järnklumpar, som varit genomborrade för att medgiva en
lätt transport; på ett ställe uppgick fyndets totalvikt till 160 000 kg. Även i Etiopien var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
