Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mineralens och bergarternas betydelse, av H. Carlborg - Historik - Förhistoriska tiden och forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
MINERALS OCH BERGARTERS BETYDELSE.
järnet vanligt på en mycket tidig tidpunkt — det saknas t. o. m. icke påståenden att
järntillverkningen uppfunnits i Afrika — och mycket gamla järnmalmsgruvor äro kända
från Sinaihalvön och i Egypten mellan Nilen och Röda havet.
Det är knappast troligt, att järnet varit föremål för samma storartade
handelsutbyte som koppar och brons, därtill äro fyndigheterna av järnmalm alltför vitt spridda
och järnframställningsproceduren alltför enkel. Man torde snarare få tänka sig att större
delen av det för ett visst kulturområde nödvändiga järnet framställdes inom detsamma,
åtminstone sedan odlingen nått en viss höjd, vadan järnmalmens tillgodogörande
därstädes började ungefär samtidigt med att metallens bruk blev mera allmänt. Dock vet
man t. ex. från Sverige, att det dröjde jämförelsevis länge, innan man lärde sig inom
landet framställa goda svärd av stål; de bästa vapnen under vikingatiden voro
importvaror. Bland de äldsta kända resterna efter urgammal järntillverkning äro ett
flertal sådana nära Sargans i S:t Gallen och på andra ställen i Schweiz. På flera av
dessa orter anträffas stenverktyg, på andra keltiska bronsmynt i samband med
slaggfynden. Härstädes synes det hava rört sig om tillgodogörandet av bergmalm, s. k.
brauneisenstein.
När man i Nordtyskland och Skandinavien först började smälta järn synes t. v.
icke vara fastställt. Under den äldre nordiska järnåldern har en stark import av galliska
järnvaror förekommit, och de äldsta kända resterna efter en smältanläggning i dessa
trakter, nämligen vid Elbiau c:a 20 km norr om Hamburg, har man, om ock kanske med
någon osäkerhet, trott sig kunna datera till ej före tredje århundradet f. Kr., således
åtskilligt senare än järnålderns inträdande.
Vid Klippan i Skåne har påträffats Sveriges äldsta järnsmältningsugn, som av
Montelius daterats till omkring tiden för Kristi födelse, men i övrigt äro tyvärr
dater-bara fynd av detta slag och av förhistorisk ålder icke gjorda i vårt land. Från
ovannämnda tid bliva emellertid järnfynden mera talrika och innehållsrikare, vadan man
torde kunna våga den förmodan, att hanteringen då tagit fart, om än den möjligen
varit bedriven tidigare, ehuru järnet otvivelaktigt till en början importerades. Fullt
säkert torde det vara, att vår äldsta järntillverkning arbetat med sjö- och myrmalmer,
liksom det överallt synes hava varit dessa och andra hydratmalmer, som varit den
först tillgripna råvaran. Förhållandet är mycket naturligt, ty dessa äro de som lättast
kunna underkastas den metallurgiska behandlingen, liksom de även äro lättast att
utvinna ur fyndigheterna. I ingalunda liten utsträckning torde en råvara med så liten
järnhalt, att den nu ej betraktas som järnmalm, hava kommit till användande. I
Halland liksom även på Jutland framställde man ännu i historisk tid järn ur en jordart,
som knappast höll över 20 % järn. I trakter, där sjö- och myrmalmer stodo till buds,
utgjorde dessa givetvis ett betydligt bättre utgångsmaterial. Övergången från dessa
oftast fattiga material till de mera svårbrutna, hårdare och mindre lätt förhyttade, men
ofta också rikare oxidmalmerna torde hava skett så småningom och måste säkerligen hava
föregåtts av en rätt lång period av utveckling. Järnmalmsförekomster av olika slag
visa i många trakter av den civiliserade världen spår av mycket tidig bearbetning, men
då de ej underkastats annat än de enklast tänkbara ytliga utvinningsmetoder, är
driftens datering, om ej närbelägna smältverk kunna lämna någon hjälp, vanligen omöjlig.
Detta så mycket mer som den på sina ställen, om också kanske med ett eller annat
uppehåll, fortfarit från äldsta tider ända till nutiden. Bland forntidens »järngruvcentra»
kunna nämnas, utom redan omförmälda, de engelska i Mount Montshirebergen och Forest
oj Dean, andra på ön Andros i Egeiska havet, på Libanons sluttningar och i Noricum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
