Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mineralens och bergarternas betydelse, av H. Carlborg - Historik - Förhistoriska tiden och forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIK. FÖRHISTORISKA TIDEN OCH FORNTIDEN. 57
Redan före romarnas tid var kvicksilvret känt, såsom av fynd i Avalabergen i Serbien
framgår. Cinnobern omnämnes i Bibeln såsom ett vackert färgämne, och morerna
bearbetade på sin tid Almadéns kvicksilvergruvor i Spanien. Metallen torde emellertid
hava haft relativt liten användning, men det är dock bekant, att romarna kände konsten
att utvinna guld genom amalgamering med kvicksilver.
Beträffande zink förefaller det troligt, om också icke fullt säkert, att romarna
kände till denna metall, men då den knappast hade någon användning såsom sådan,
synes den ej hava framställts i någon avsevärd skala. Dess betydelse låg däruti, att
den i förening med koppar bildade legeringen mässing. Denna användes i icke ringa
utsträckning av romarna, men framställdes ej genom sammansmältning av de båda
metallerna utan direkt ur zink-kopparhaltiga »mässingsmalmer». Sådana äro omtalade
av romerska författare från Gallien, Italien (Grajiska alperna) och Spanien (Sierra
Morena), men förekommo där i rätt ringa mängd och synas snart hava blivit siutbrutna.
Koppar, tenn, järn, guld, silver, bly, zink och kvicksilver samt dessas legeringar
brons och mässing synas t. o. m. romartiden hava varit de enda kända metallerna.
Därmed är dock icke på långt när förteckningen på de mineraliska ämnen, som
människorna på den tiden tillgodogjorde sig, uttömd.
Det för den mänskliga organismen så nödvändiga koksaltet var naturligtvis känt
redan i den gråaste forntiden. På vissa ställen förekom det i massor kring
saltsjöarna, på andra håll funnos saltkällor, liksom ju också havsvattnets saltinnehåll
tillgodogjordes. Vissa germanska stammar förde blodiga krig med varandra om
besittningen av saltkällor i Mellaneuropa. Vid badorten Nauheim har man funnit lämningar
efter stora forntida saltverk, sannolikt anlagda av någon keltisk folkstam.
Saltgruvorna torde hava betraktats som heliga och omgåvos ofta av fästningsverk. Romarna
togo sitt saltbehov från Italiens och södra Galliens saliner. Även bergsaltet var känt på
romarnas tid, så t. ex. förekomsterna i Cardona i Katalonien i Spanien.
Den vidsträckta användning, som många bergarter, såsom marmor, granit, sandsten
m. fl., hade till byggnadssten hos alla folk med utvecklad kultur, behöver i detta
sammanhang endast antydas. Lerans tillgodogörande för tillverkning av byggnadstegel
och i Mesopotamien av skrivtegel (kilskrift) är likaledes väl bekant. Konsten att av
sand tillverka glas var känd mycket långt tillbaka, såsom av tidiga fynd av glaspärlor
i gravar framgår. Användningen av ädla och halvädla stenar till smycken var bland
forntidens folk mycket allmän, liksom en mängd bergarter, såsom marmor, granit,
sandsten m. fl. togos i de bildande konsternas tjänst.
Stenkolen voro kända av romarna, och man tror t. ex. att flötserna i distriktet
Esch-weil i Tyskland bearbetades redan på deras tid. Den romerske författaren Solinus
omtalar på 200-talet bollar av sten, som brändes i Minervas tempel i Bath i England, och
aska efter samt upplag av stenkol äro funna utefter romerska vallen i norra delen av
landet, men allt tillgodogörande av de engelska stenkolen synes hava upphört med
romarnas utrymmande av Britannien. Det torde hava dröjt ganska länge innan detta
bränsle fick någon mera vidsträckt användning, då ved och träkol voro de helst använda
reduktionsmaterialen vid de metallurgiska arbetena.
Även torvbränslet synes hava varit känt och använt mycket tidigt. Romerska
författare från tiden för den romerska erövringen av nordvästra Europa framhålla det
eländiga levnadssättet hos vissa folk inom dessa områden, där innevånarna med händerna
grävde upp jord ur sina mossmarker för att efter torkning använda den för att värma
sig själva och koka sin föda. När skogarna på Irland redan under sagotiden blevo till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
