Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mineralens och bergarternas betydelse, av H. Carlborg - Historik - Förhistoriska tiden och forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
MINERALS OCH BERGARTERS BETYDELSE.
stor del utödda, måste irländarna i stor utsträckning tillgripa sina torvmossar för
bränsleändamål, åtminstone vad fattigt folk beträffar. På Orkneyöarna infördes bruket av
torvbränsle av Torv-Einar jarl, som levde i slutet av 800-talet.
Bergoljan, som på många ställen går i dagen, har givetvis iakttagits mycket tidigt,
ehuru dess användning i stort är en sen företeelse. Ordet petroleum, som tyvärr
användes i olika betydelser, i det att därmed dels betecknas råoljan, dels vissa av de
vid dennas raffinering erhållna produkterna, kommer av det latinska petra oleum,
som ordagrant betyder stenolja. I Bibeln kallas oljan nephtar, vilket givetvis är samma
ord som det moderna och särskilt i Ryssland använda namnet nafta, och som tydligen
av judarna lånats från assyrierna, ty det förekommer i kilskriftsurkunder under formen
naptu. I Jobs bok talas om klippor, varur flödade strömmar av olja, och av
Mackabéer-böckerna framgår, att prästerna gömde elden från altaret i en djup grop, varvid det
troligen är fråga om bergolja, ty bland judarna, liksom bland många andra folk, ansågs
den därmed underhållna elden vara helig. Baku i Kaukasien var redan i forntiden känt
för sin eviga eld, och dit vallfärdade de parsiska elddyrkarna. Omkr. mil
ostnordost från Baku befinna sig »de stora eldarna», som på sin tid kallades Atesch-gah,
och vilka påstodos hava brunnit alltsedan världens skapelse. Hindupräster förrättade
ceremonier i ett tempel vid Surakhany nära Baku ända till 1890, då vallfärderna dit
förhindrades på ryska regeringens föranstaltande i anledning av smittofaran. Herodotos
omnämner de metoder, som användes på ön Zante för att uppfordra en olja, vilken gav
ifrån sig en mycket skarp lukt. Plinius och Dioskorides beskriva huru invånarna i den
lilla staden Agr ig entum på Sicilien uppsamlade och brände en där förekommande olja
i sina lampor. Egypterna hämtade asfalt, som användes för balsamering, från Döda
havet eller Asfaltis, som sjön benämnes av äldre författare. Samma ämne användes
också som murbruk och för tätning av båtar.
I de trakter, där bergoljan framsipprade ur jorden, blev den tvivelsutan redan i äldsta
tider använd för bl. a. medicinskt bruk, såsom i Kaukasien och Nordamerika, för
tätning av båtar och behållare, för belysning m. m.
Föregående skildring har huvudsakligen rört sig inom den västra kulturkretsen.
Utvecklingen i Kina må nu med några ord antydas. Kineserna söka sitt ursprung från
nybyggare i Gula flodens dal, där metallfyndigheterna, om sådana finnas, äro dolda
under ett lager av lösa jordlager, löss, av många tiotal meters tjocklek. Det ligger
sålunda i sakens natur, att intresset blev huvudsakligen inriktat på jordbruket och att
bergshanteringen blev eftersatt, en omständighet som belyses därav, att på den
noggranna kinesiska rangskalan bearbetare av gruvor redan i äldsta tider sattes långt ned,
i jämbredd med tjuvar och soldater. Under Chow-dynastien (1122—255 f. Kr.) var järn
känt, men mycket sällsyntare än brons. I det historiska verket Shu Ohing, som behandlar
perioden 2357—950 f. Kr., nämnes hårt järn eller stål som lämpligt att gravera med. De
kinesiska härskarna hava i regel motarbetat brytning av andra metaller och mineral än
kol, salt, någon gång järn samt myntmetaller och hava alltid fört en mycket vacklande
politik gentemot bergshanteringen. Det är då så mycket märkligare att kineserna i vissa
avseenden tidigare än folken i Europa nådde stor konstskicklighet på metallurgiens
område. Redan före Kristi tid kände de konsten att av järn framställa fint gjutgods,
således tidigare än i Europa. En brännbar sten, stenkol, omtalas som känd i Kiangsi
under Handynastien (206 f. Kr.—23 e. Kr.), mèn användningen därav torde ej varit stor,
ehuru dess bruk för hushållsändamål är känt redan för omkr. 2 000 år sedan. Koppar
användes tidigt till mynt och verktyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
