Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Gruvmätning, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISKA HJÄLPMEDEL. GRUVMÄTNING.
263
Instrument för vinkelmätning funnos mycket tidigt, ehuru de förnämligast fingo
användning för anställande av astronomiska observationer. Ett dylikt assyriskt
instrument med en ålder av över 2 600 år har framgrävts i Mesopotamien, och både
egyptiska och kinesiska astronomer tillämpade ganska förfinade metoder omkr. 3 000 år f. Kr.
Det då och ännu långt in i Medeltiden praktiserade hemlighetsmakeriet inom vetandets
alla grenar motverkade emellertid ett allmänt tillgodogörande av de erfarenheter, som
samlats av de dåtida vetenskapsmännen.
När magnetnålen togs i gruvmätningens tjänst är ej säkert känt. Kejsar Hoang-Ti
i Kina lär 2364 f. Kr. hava konstruerat ett instrument, som angav sydriktningen;
tydligen en kompass, som utfördes i form av en vagn, varuti en mansbild med utsträckt arm
ständigt pekade mot söder. Kännedomen om magnetnålen anses hava bringats till
Europa från Kina i slutet av 1200-talet av den bekante upptäcktsresanden Marco Polo,
och vanligen tillskrives hans
landsman Flavio Gioja äran av att
(omkr. 1302) hava placerat en
magnetnål i en dosa för
oriente-ringsändamål, men redan 1190
beskrives i ett franskt poem
kompassens användning av sjömän.
Plato kände till naturliga
magnetstenar, men dessas polära
egenskaper och jordmagnetismen synas
hava varit obekanta på hans tid,
under vilken man för orientering
begagnade sig av astronomiska
observationer. Sin största
betydelse fick kompassen givetvis för
navigeringskonsten, men även vid
mätningar torde man ej hava
försummat att snart begagna sig
därav.
Teleskopet, som numera utgör en oundgänglig beståndsdel av alla finare
mätnings-instrument, torde hava uppfunnits under senare delen av 1200-talet av Bacon, men dess
princip var kanske ej alldeles okänd redan under antiken. Först i början av 1600-talet
fick det en mera praktiskt användbar utföringsform i Holland, ehuru för gruvmätningar
under jord därmed utrustade instrument ej synas hava kommit i bruk förrän under förra
delen av 1800-talet.
Grundläggande för all kartläggning är upprättandet av en stomme, som kan vara
antingen en rät linje, såsom vid enklare lantmätning, en bruten linje eller s. k.
polygon-tåg, som är antingen slutet eller öppet allt efter det man återvänder till utgångspunkten
eller icke, eller slutligen ett triangélnät. I det sistnämnda fallet väljas vissa lämpliga
mätpunkter, vilkas sammanbindningslinjer bilda ett system av till varandra gränsande
trianglar. Vid polygontågen måste längden av varje sida och vinklarna mellan linjerna
mätas, men vid triangelnätet blott en enda triangelsida, en s. k. bas, varefter de övriga
kunna beräknas ur vinkelobservationerna. Genom att man uppmäter konturlinjers
och punkters lägen i förhållande till denna stomme kan så en bild av området i
fråga upprättas.
Fig. 236. Gammalegyptisk karta över guldgruvorna vid
Wadi Ollaqi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
