Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - De utvunna malmernas och stenkolens mekaniska behandling, av G. Bring och H. Carlborg - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Fig. 350. Kalk-serpentinmalm från Gustav Adolfsgruvan,
Persberg nat. storlek. Efter Magnusson.
den brutna råmalmen i olika slag av färdig malmprodukt. Detta är ofta fallet med t. ex.
bly och zink, för vilka det visat sig vara svårt att utfinna en metallurgisk process, som
med ekonomisk fördel skiljer dessa metaller ur en gemensam malm. Å andra sidan
skiljas t. ex. guld och silver från koppar och bly med minsta förlusterna genom
metallurgiska processer. Man måste alltså i varje särskilt fall avgöra, vilket tillvägagångssätt,
som ställer sig mest ekonomiskt genom minsta metallförlust och billigaste arbetsmetod.
Av det ovan sagda torde framgå, att den ur fyndigheten brutna mineralproduktens
behandling i allmänhet först bör bestå i en krossning, genom vilken rikare partier eller
korn skiljas från fattigare för att sedan på lämpligt sätt frånskiljas. Krossningen blir
naturligtvis onödig för den händelse en uppdelning i rikare och fattigare stycken äger
rum redan vid det fyndiga bergets lösbrytande, vilken procedur ju kan sägas innebära
en slags krossning. Detta
inträffar i själva verket mycket
ofta men är sällan av
tillräckligt genomgripande art, såvida
ej, såsom vid t. ex. vissa
sten-kolssorter, de användbara
mineralen och de ofyndiga äro
väl avskilda och avgränsade
från varandra. Krossningen
måste ofta efterföljas av en
uppdelning av det krossade
godset i olika storleksklasser.
Alltefter det
tillvägagångssätt man följer brukar
man skilja på dels skrädning
och sovring, då krossningen
sker till jämförelsevis stor
styckestorlek, s. k.
grovkross-ning, och dels anrikning, då
krossningen drives längre, s. k. finkrossning eller målning. Mycket ofta underkastas
malmen först en skrädning eller sovring, och de delar därav, som ej kunna uppbringas
till erforderlig rikhet, bliva sedermera anrikade. På grund av materialets olika
styckestorlek i de båda fallen blir tillvägagångssättet för att skilja det fyndiga från det
ofyndiga rätt olika. Någon bestämd och allmängiltig gräns i fråga om styckestorleken
mellan skrädning och sovring å ena samt anrikning å andra sidan kan ej angivas.
Ibland underkastas korn av upp till omkr. 25 mm storlek anrikningsprocedurer, men
å andra sidan talar man ibland om sovring, när det rör sig om en kornstorlek av blott
några få mm, och låter det sätt, varpå krossningen åstadkommits, vara avgörande för
terminologien.
Orsaken varför arbetet bedrives stegvis på ovannämnda sätt och ej endast med
anrikning, då ju denna erbjuder den möjligheten, att alla malmmineral tillgodogöras, är
den, att det för de efterföljande hyttprocesserna är önskvärt, att malmen i möjligaste mån
får behålla sin ursprungliga styckeform. Vidare blir kostnaden för arbetets utförande
större i den mån nedkrossningen skall drivas längre. I många fall blir det dock, på grund
av in al mens beskaffenhet eller textur (kornens sammanväxning), nödvändigt att
omedelbart tillgripa finkrossning och anrikning, och den nyare utvecklingen av denna teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
