Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - De utvunna malmernas och stenkolens mekaniska behandling, av G. Bring och H. Carlborg - Anrikningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
invecklade företeelser det här är fråga om; man har tills vidare knappast annat att göra
än konstatera faktum och på experimentell väg söka skaffa sig så ingående kunskaper
som möjligt.
Ganska upplysande är att följa metodens utveckling, vilket är så mycket lättare,
som denna faller inom de sista årtiondena, i det att flotationsmetoderna började få någon
mera allmän användning först efter år 1910.
En iakttagelse, som man lätt kan göra, är att om man placerar en droppe vatten på
en slät mineralyta, t. ex. en kristallyta, förhåller den sig olika alltefter mineralets art.
På kvarts breder droppen ut sig som ett tunt skikt, vatten väter kvarts som man brukar
uttrycka sig, men på en blyglansyta vilar den med bibehållande av en starkt välvd om
än tillplattad form. Ett siffermässigt uttryck för olikheten erhåller man genom att
angiva den s. k. randvinkeln, d. v. s. den vinkel, som droppens yttersta rand bildar med
underlaget. Den är mindre ju bättre vattnet väter detta, fig. 400. En droppe av vissa
slags oljor förhåller sig på alldeles motsatt sätt, den väter blyglansytan men ej
kvartsytan.
Det veterligen första sättet att göra bruk av detta förhållande är engelsmannen
William Haynes förslag år 1860 att blanda malmpulver med ungefär sjättedelen av dess
vikt olja och knåda massan grundligt. De korn av malmmineral, som vätas av oljan,
skulle då bliva sammankittade,
agglome-reras, varefter kornen av gångartsmineral,
som ej blivit påverkade av oljan, skulle
bortskaffas med hjälp av vatten. Någon
praktisk betydelse fick ej denna idé, lika
litet som en liknande, vilken framfördes
av amerikanskan Carrie Everson år
1885. Hennes förslag innebar dock en förbättring så till vida, att hon i stället för
enbart olja föreslog att använda en blandning av olja och med en mindre kvantitet syra
tillsatt vatten.
En annan företeelse, som lätt kan åskådliggöras, är att små korn av ett mineral,
som ej vätes av vatten, kunna fås att flyta på vattenytan, om de försiktigt släppas ned
på denna, som därvid på grund av det s. k. ytspännings]enomenet ger intryck av att vara
en tunn elastisk hinna, vilken visserligen ger efter något för kornets tyngd men ej brister.
Om man försiktigt placerar ett lager blyglanskorn av mindre diameter än 0.07 mm på
en vattenyta, kan denna uppbära 3 gram därav på varje kvadratcentimeter. Ett
mineralkorn som vätes, t. ex. kvarts, faller däremot igenom hinnan. Amerikanen
Bradford föreslog 1885 ett på denna omständighet grundat förfarande, men utan att
kunna genomföra det i stor skala.
Det var engelsmannen Elmore, som äntligen 1898 lyckades utarbeta en praktiskt
användbar flotationsmetod. Han inmatade i ena ändan av en horisontal roterande
trumma det i vatten uppslammade, finkrossade rågodset under tillsats av tjock
mineralolja. Under passagen genom trumman blev alltsammans intimt blandat. Om blandningen
sedan bragtes i en låda, samlades i denna upptill den specifikt lättare oljan, som vid sig
kvarhöll malmmineralkornen, under det att vatten och gångartskorn samlades
undertill. Tilledde man nu blandningen kontinuerligt från trumman, kunde man få oljan och
med den malmkornen att rinna över lådans kant, samtidigt som vatten och gångart
uttappades nedtill. Oljan förmådde ej lyfta mer än c:a 10 % av sin vikt mineralkorn,
varför rätt avsevärda mängder därav måste brukas, men den kunde ånyo användas, sedan
Fig. 400. Randvinklar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
