Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Järnets egenskaper och dess legeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. JÄRNLEGERINGARNAS EGENSKAPER.
495
Fig. 479. TiRståndsdiagram för järn-kollegeringar vid olika
kolhalter.
Specifika värmet stiger med såväl kol halt som temperatur, men då olika
undersökningar givit olika resultat, måste de värden, som finnas, anses osäkra. Det sp.
medelvärmet för 1 kg har vid temperaturer mellan 0° och 100° angivits vara för vitt tackjärn
c:a 0,120 samt för smidesjärn och stål c:a 0,ii5 kal.
Angående smältvärmet finnas ej heller några fullt tillförlitliga värden. För vitt
tackjärn ligger det enligt Gruner vid c:a 34 och för grått tackjärn vid c:a 23 kal för 1 kg.
Den elektriska
ledningsförmågan avtager med stigande
kol-halt, liksom även den magnetiska
permeabiliteten, under det att
förmågan att bibehålla
magnetismen avsevärt höj es genom en
inom vissa gränser ökad kolhalt.
Järnets smidbarhet, eller
dess egenskap att i varmt
tillstånd låta formförändra sig
genom mekanisk bearbetning,
avtager med stigande kolhalt,
d. v. s. att det arbete, som
erfordras för en viss nedsmidning, ökas med kolhalten. Detta sammanhänger bl. a. med
det förhållandet, att stål av högre kolhalt är mera ömtåligt för upphettning än mjukt
järn, enär det vid stark upphettning lättare antager grovkristallinisk struktur, och, om
luft finnes närvarande, oxideras — stålet blir bränt. Ett bränt stål har benägenhet att
vid smidning rasa sönder under hammaren och är oanvändbart. Av denna anledning
måste smidning eller annan mekanisk bearbetning i varmt tillstånd av stål med högre
kolhalt försiggå vid betydligt lägre temperatur än den, som utan fara för bränning kan
tillåtas för mjukt järn. Slagginneslutningar motverka uppkomsten av grovkristallinisk
struktur, och detta är anledningen till välljärnets stora eldhärdighet.
Smidbart järn och stål kan även bearbetas i kallt tillstånd, dock bliver materialet
efter en viss grad av bearbetning hårt och sprött. Genom utglödgning vid lämplig
temperatur kan smidbarheten dock återställas, varefter bearbetningen, om så erfordras, kan
fortsättas.
Med vällbarhet förstås den järnets egenskap, som gör, att tvenne järnstycken genom
hopsmidning vid hög temperatur kunna sammanfogas så intimt, att fogens styrka blir i
det närmaste lika stor som det övriga materialets. Vällbarheten avtager med stigande
kolhalt så, att stål med mer än c:a 1,30 % kol ej kan vällas. Lättast vällbart är
väll-järnet, som genom slagginneslutningar är bättre skyddat mot bränning än det mera
homogena götjärnet. Vid vällningen måste de ytor, som skola sammanfogas, vara metalliskt
rena, varför också järnet under såväl uppvärmningen som hopsmidningen måste skyddas
mot oxidering. Detta åstadkommes genom användning av något vällmedel, som förmår
lösa eventuellt bildad oxid till en lättfluten slagg och därefter skydda järnet mot vidare
oxidering. Vid de mjukare järnsorterna, där vällningen utan risk kan företagas vid hög
temperatur, användes såsom vällmedel vanlig kvartssand, vid de hårdare stålsorterna,
där vällningen måste företagas med mycket stor försiktighet, vanligen borax.
Hårdhet och härdbarhet. Man har att skilja mellan två olika slag av hårdhet, den
naturliga hårdheten — naturhårdheten — och härdningshårdheten. Ett ståls naturhårdhet
är dess hårdhet efter utglödgning och långsam avsvalning, således den lägsta hårdhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
