Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Träkolstillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516 JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Vid kolningen måste man för att få upp temperaturen i milan och för att vattnet skall
utdrivas ur veden låta en del av kolveden förbrinna. Ju vattenhaltigare veden är, desto
större blir givetvis denna del. Huru resultatet av en milkolning utfaller är utom av
vedens beskaffenhet huvudsakligen beroende av att milan uppförts på lämpligt sätt samt
att den skötes så, och förbränningen ledes på så sätt, att förlusten av kol blir så liten
som möjligt. Ett huvudvillkor för ernående av ett gott resultet är, att varken
förbrän-ningsluften eller rökgaserna få passera genom redan färdigbildade kol. Luften bör
därför införas i milan i motsatt riktning mot den, i vilken kolningen fortlöper.
Man uppdelar milorna allt efter det sätt, varpå veden anbragts i milan, i fyra skilda
huvudgrupper. Vid liggmilor lägges veden i en välta med vanligen rektangulär bottenyta.
Vid resmilor, som ha en cirkelrund bottenyta, reses veden, och vid kombinerade ligg- och
resmilor förekommer både liggande och stående ved. Det fjärde slaget, stjälpmilor, har
sin benämning därav, att veden, i stället för att som vid övriga miltyper placeras stycke
för stycke på sin plats, stjälpes i en hög, som sedan avjämnas i form av en mila.
K
Fig. 493. Genomskärning av liggmila.
L i g g m i 1 o r voro de i vårt land först använda milorna. En liggmila, se fig. 493,
uppbygges i allmänhet på en något lutande milbotten. Underst lägges i milans
längdriktning 2 å 4 st. grova slanor, s. k. bottenvasar, och tvärs över dessa staplas sedan
kolveden, som vid vanliga liggmilan brukar hava en längd av 6 å 7 meter. Vid milans
fram-vägg A neddrivas framför bottenvasarna stadiga pålar av c:a 1,5 meters längd, vilka
givas en svag lutning inåt milan samt stöttas medelst strävor. Mot dessa pålar staplas
kolveden. Bakväggen B upptimras av särskilt utvalda raka och grova stockar, och mellan
dessa, vilka benämnas skarv- eller giststockar a, inpassas för stagningen skarvkilar c.
Något utanför denna upptimring placeras stybbstocken b. Sedan kolveden uppstaplats,
täckes milan med mossa, ris och stybb. Till stöd för stybben anbringas vid milans
gavlar och stundom även vid dess framsida (fig. 493) en av slanor byggd vägg, kallad
balkro. Milans högsta del K benämnes kullen, och takets C främre övre kant D kallas brynet.
Milans antändning sker vanligen i den horisontala trumman d. I bakväggen upptagas
nedtill ett par hål, fotrymningar, genom vilka förbränningsluften tillföres. Tändningen
kan även ske genom en vertikal trumma eller ofta direkt, varvid veden på ett område
strax ovanför brynet eller vid framväggens fot blottas och antändes. Sedan milan tänts,
upptager man ett dike tvärs över milan för att lämna utlopp för rökgaserna, och allt efter
som kolningen fortskrider från framväggen mot bakväggen, flyttas detta dike allt högre
upp mot kullen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
