Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Framställning av tackjärn - Koksmasugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Fig. 580. Skotsk masugn.
Fig. 581. Förhärd tillsluten med en
gjut-järnshäll.
med avsevärt klenare murverk, än som först hade använts. År 1824 uppfördes sålunda i
Dowlais en 16 meter hög masugn, vars 5 meter vida schakt blott omgavs av ett 45 cm
tjockt murverk, som utvändigt stagades medelst valsade järnband. I Skottland började
man att allt mer och mer inskränka på yttermurarnas
tjocklek och i många fall utelämnades dessa helt och
hållet.
I början av 1830-talet gjordes vid byggandet av en
masugn vid Dundyvan i Skottland en förändring av
masugnens konstruktion därigenom, att den byggdes
med fritt ställe. Denna masugnstyp, fig. 580, som blivit
kallad den skotska masugnen, utmärktes därav, att
yttermuren samt pipmuren ovan stället vila på
bördjärn, vilka uppbäras av gjutna järnkolonner. Genom
denna anordning blir stället fritt och lätt åtkomligt
från alla sidor. De skotska masugnarna utfördes till
att börja med så, att pipmuren inneslöts i en mantel av
plåt. Detta stagningssätt, som var vanligt vid mitten
av 1800-talet, ökar dock avsevärt masugnens
anläggningskostnad, varför man numera i allmänhet
använder 4" å 8” breda järnband för pipans stagning. I
Amerika är det dock fortfarande vanligt, att man förser
mas-ugnspipan med en plåtmantel.
Sedan det fria stället införts, mötte det ej längre några hinder att öka formornas
antal. Till att börja med nöjde man sig vanligen med tre formor; sedermera ökades dock
antalet och man gick vid mitten av 1800-talet på flera ställen till överdrift, i det man
utrustade masugnar med 10 å 12 formor, varigenom med dåvarande storlek på
masugnarna en onödigt stor avkylning av stället ägde rum. Det har visat sig, att för de största
koksmasugnar, som producera 600 å 700 ton tackjärn pr dygn, ett antal av 8 formor
är fullt tillräckligt.
Genom att införa fritt ställe och öka formornas antal kunde man visserligen höja
masugnarnas produktion, men detta kunde dock endast ske till en viss grad, ty man
kunde ej godtyckligt höja blästertrycket, emedan blästern då ville bryta fram under
timpeln, slungande undan sanddämning och slagg och därmed nästan omöjliggörande
slaggtappningsarbetet. De flesta masugnar voro vid denna tid försedda med öppet
bröst, och endast undantagsvis använde man masugnar med slutet bröst.
Förutsättningen för användandet av slutet bröst var, att man hade mycket tunnflytande
slagger, såsom vid framställning av vitt
tackjärn ur manganhaltiga malmer. Den stora
fördelen med användning av öppet bröst var,
att man även under gång kunde komma åt
det inre av masugnsstället och med spett och
krokar rensa detta från halvstelnad slagg
och järn. Med införandet av varmbläster
hade temperaturen i stället högst avsevärt
höjts. Följden härav var givetvis den, att
slaggen blev varmare och mera tunnflytande
än förut varit fallet. Man vågade likväl ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
