Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Välljärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
vällugnen, vilket isynnerhet för de mindre tillverkarna var av betydelse, även om
kolåtgången var högre än vid denna senare metod. Det tillverkade järnet var, om icke så
jämnt, dock av tillräcklig godhet för att motsvara dåtidens fordringar. När fordringarna
på järnets godhet och jämnhet emellertid sedermera högst avsevärt ökades, samt priset
på träkol steg, kunde metoden ej längre bibehållas, utan den fick lämna plats för den i
berörda hänseende överlägsna lancashiremetoden.
Franche-comtésmidet bedrevs i Sverige på ett annat sätt än det ovan beskrivna och i
utlandet vanliga. Till en början användes endast en forma i härden; snart övergick man
dock till tvenne formor, vilka emellertid ej anbragtes vid sidan av, utan mitt emot
varandra, såsom förhållandet var i lancashirehärden. Under det att den ena forman, som
var avsedd för tackjärnets nedsmältning, hade ungefär samma dimensioner som en
vanlig lancashireforma, gjordes den andra forman, över vilken smältstyckenas vällning
ägde rum, avsevärt bredare, vilket möjliggjorde, att en större del av det införda
smältstycket kunde på en gång vällas än annars hade varit fallet.
Det tackjärn, som nedsmältes i franche-comtéhärden, hade ej form av långa gösar,
utan av tackor i den form, som det svenska tackjärnet ännu i dag vanligen har. Dessa
tackor förvärmdes först i den från härden förande skorstenskanalen, varifrån de i
röd-varmt tillstånd neddrogos och placerades på kolen i härden samt täcktes med ett lager av
friska kol. Det var av vikt, att smeden tillsåg, att tackorna intogo ett sådant läge i
förhållande till focus, att de tack järnsdroppar, som bildades vid tackornas avsmältning,
kommo att på sin väg ned mot härdbottnen passera genom den oxiderande gasströmmen.
Detta var så mycket viktigare, som färskslaggen vid denna metod var betydligt surare
och mindre färskande än vid andra metoder, t. ex. lancashiremetoden, beroende därpå,
att smältstyckena vid vällningen beströddes med kvartssand, som smälte och blandade
sig med den övriga slaggen.
När smältstyckena från föregående smälta blivit vällda och uträckta, började smeden
brytningsarbetet. Till att börja med var järnet kvickt och slaggen sval och halvsmält,
men snart blev järnet mera trögflutet under det att slaggen på grund av den inträdande
temperaturhöjningen blev allt kvickare. Efter en stunds brytning var blandningen
fullständig och färskningen i full gång. Kok inträffade sällan beroende på slaggens surhet.
De bildade färskorna upplyftes av smeden i focus, varvid det hårdare järnet smälte och
rann ned i slaggen, där det ytterligare färskades. Då smeden av gnistorna på spettändan
kunde sluta sig till att intet stålartat järn fanns kvar, lyfte han upp alla färskorna över
focus och lät dem nedsmälta, varvid på härdbottnen bildades en smälta, skyddad av den
nu allt järnoxidulrikare och kvickare slaggen. Hela smältan uppbröts nu och fördes till
smälthammaren, där den hopslogs samt uppdelades i smältstycken. Den vid hammaren
fallande slaggen hoprakades och inkastades i den rengjorda härden, varefter förvärmt
tackjärn till nästa smälta neddrogs från den till skorstenen förande kanalen. De erhållna
smältstyckena inlades i härden över den bredare forman och välldes samt uträcktes
därefter till lämpliga dimensioner.
Som man vid franche-comtésmidet ej brukade bryta på kok, blev järnet mer eller
mindre ojämnt. En van smed kunde dock till en viss grad mildra denna olägenhet, enär
han, då hårdare järn i vällvärme lyser med något olika glans än mjukare, kunde se var
de hårdare partierna voro och undvika att utsätta dessa för så stark värme, att de brändes
och sedan braknade sönder vid smidningen. Skulle emellertid franche-comtéjärn vällas
i vällugn och sedan utvalsas, kunde det icke undvikas, att det braknade sönder. Detta
förhållande har ävenledes bidragit till att metoden övergivits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
