Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. GÖTJÄRNSMETODER. 635
Vid den i fig. 634 avbildade försöksanordningen hade järnet under blåsningen
upphettats även utifrån; senare skedde dock den ytterligare upphettningen av det intappade
smälta tackjärnet endast som följd av den i järnmassan försiggående oxidationen.
Ehuru Bessemer redan under det första året utarbetade ett förslag utgående på
användandet av en svängbar och på tappar upphängd ugn, vilken idé även patenterades,
kom denna utföringsform ej förrän längre fram i tiden till användning, utan de första
bessemerugnarna voro alla fasta.
Den 16 aug. 1856 höll Bessemer sitt berömda föredrag i Cheltenham, där han inför en
representativ församling av fackmän meddelade de epokgörande rön han gjort samt
lämnade närmare upplysningar om sin uppfinning. Att man »utan eld» kunde omvandla
tackjärn till smidesjärn och från vanligt tackjärn på en fjärdedels timme framställa flytande stål
och detta därtill i varj e önskad mängd var en så överraskande nyhet, att förvåningen och
beundran icke kände några gränser. Fem engelska järnverk försäkrade sig också
omedelbart om licens för tillverkning enligt den nya metoden, och Bessemer erhöll i
patentavgifter en summa av 27 000 £, ungefär motsvarande 1/2 million kronor.
Bessemer hade, optimist som han var, i sitt föredrag framlagt saken så, som om
metoden vore fullt utexperimenterad, då den i själva verket endast befann sig på
experimentstadiet. När nu metoden skulle utföras i praktiken, visade det sig, att resultaten
ingalunda motsvarade de högt ställda förväntningarna. Man lyckades visserligen nedkola
tackjärnet och hålla det flytande, men den produkt, man erhöll, var icke såsom man väntat
sig jämförlig med degelstål, icke ens likvärdig med vanligt smidesjärn, utan var
grov-kristallinisk, blåsig, röd- och kallbräckt. Till allt detta kom, att avbrännan uppgick till
ej mindre än 20 å 30 %. Som alla de försök, som av licenstagarna gjordes att utföra
metoden, misslyckades, kom denna snart i misskredit.
Orsakerna till försökens misslyckande voro flerahanda; en av de viktigaste var den, att
man i brist på kännedom om vilken sammansättning, man lämpligen borde hava på
tackjärnet, oftast använde alldeles olämpliga tackjärnssorter. En bidragande orsak var även,
att man i allmänhet utförde försöken med relativt små charger, vilket ytterligare ökade
svårigheterna. Engelska regeringen intresserade sig särskilt för den nya
framställningsmetoden och lät vid Arsenalen i Woolwich utföra försök med av Bessemer tillverkat stål.
Detta hade följande analys: 0.3 % kol, 0.48 % fosfor, 0.056 % svavel, ingen kisel. De
mekaniska proven utföllo ogynnsamt. De under ånghammaren utsmidda göten visade ett
grovkristalliniskt och poröst brott. Materialet var svårt att välla och visade efter
vals-ningen samma brott; även efter upprepad vällning och smidning erhölls icke tåga i järnet.
Härav drog man den slutsatsen, att bessemerjärn möjligen för flera ändamål kunde
ersätta gjutjärn, men icke smidesjärn.
Även på kontinenten blev Bessemers metod till en början föremål för stort intresse,
och såväl i Frankrike som i Belgien och Tyskland utfördes försökssmältningar, vilka dock
gå vo samma nedslående resultat som i England.
Emellertid gjordes av Robert Mushet en insats till bessemermetodens utbildande,
som sedermera visade sig vara av den största betydelse. I sept. 1856 tog denne nämligen
ett patent, som gick ut på åstadkommandet av en förbättring av den genom det
»pneu-matiska förfarandet» avkolade produkten. Detta skulle ske genom användandet av samma
medel, som Marshall Heath använde för att förbättra degelgjutstål, nämligen tillsats
av kol och mangan till det flytande stålbadet. Omedelbart efter detta första patent tog
Mushet ett andra patent, avseende tillsättning av spegeljärn till det nedkolade
bessemer-j ärnet. Mushet nedsmälte i degel bessemerjärn samt satte till detta c:a 4^2 % smält
spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
