Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644 JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Ju högre den temperatur är, till vilken luften härvid upphettas, desto hastigare förmår
luftens syre reagera med metallbadets kol, kisel och mangan. För att syret emellertid
vid den oerhörda hastighet, varmed luftströmmen passerar badet, skall hinna antaga
en så hög temperatur, att det förmår att tillräckligt hastigt och fullständigt förbränna de
nämnda ämnena, är det erforderligt, att metallbadet har en härför lämpad temperatur
samt är av tillräckligt djup.
I Sverige föres tackjärnet direkt från masugnen till bessemerkonvertern; i utlandet
underkastas det stundom först en omsmältning i kupolugn, eller också blandas vid stora
verk tackjärn från flera utslag i tackjärnsblandare, innan järnet fraktas till konvertrarna.
Man får på detta sätt en jämnare sammansättning på tackjärnet, och därmed kommer
också processens förlopp, som i högsta grad är beroende av tackjärnets beskaffenhet och
dess temperatur, att bliva mera likformig.
När tackjärnet skall tappas i konvertern, placeras denna i liggande ställning med
mynningen uppåt och blästerlådan så högt, att det itappade tackjärnet ej når upp till
tättorna, vilka eljest skulle fyllas med järn, som fort skulle stelna. När itappningen är
slutförd, pådrages blästern, och så snart tillräckligt tryck erhållits på denna, reses
konvertern till vertikalt läge, och blåsningen börjar. Nu utkastas först en mängd gnistor;
ett starkt dån höres och glödande gas utströmmar ur konvertermynningen. Denna gas
innehåller vid blåsningens början huvudsakligen kväve, enär luftens syre då till största
delen tages i anspråk för oxidering av kisel och mangan; även en mindre mängd kolsyra
och fritt syre förekomma dock i gasen. Under denna period stiger badets temperatur
snabbt. Sedan en livligare förbränning av kolet börjat, uppträder i gasen även koloxid,
som då giver sig till känna genom att den förbrinner till kolsyra med en blå låga, vilken
till att börja med är svagt lysande, men snart nog tilltager i styrka och slutligen avgiver
ett bländande vitt sken. Med gasen följa massor av järngnistor och stänk av slagg. Ljudet
i ugnen, som till att börja med varit skarpt och öronbedövande, antager nu en mera dov
ton och det s. k. koket inträder. Efter en stund börjar lågan avtaga i längd, och detta
sker allt mer ju mera kolhalten i badet sjunker. Då kolet är nära fullständigt förbränt,
består den avgående gasen åter huvudsakligen av glödande kvävgas. Huru länge
blåsningen skall fortgå, bedömes av biåsaren, som härvid som rättesnöre har dels lågans
olika form och färg, dels gnistornas och slaggstänkets utseende. Ibland använder man
sig även av spektroskop, genom vilket lågan betraktas, och man bedömer härvid
färsk-ningens fortgång med ledning av uppträdandet resp, försvinnandet av vissa grupper
gula, röda och gröna linjer.
När biåsaren anser färskningen vara slutförd, lägges konvertern ned och blästern
slås ifrån, varefter prov uttagas, vilka för utrönande av kolhalten underkastas antingen
smidesprov eller också elektriska eller magnetiska kolprov. Befinnes då kolhalten vara
för hög, pådrages blästern ånyo, varefter konvertern reses och en kort blåsning följer.
När den önskade kolhalten erhållits, tappas järnet i en skänk, försedd med
bottentappning, för att slutligen tappas i kokiller.
Om man skall tillsätta spegeljärn eller ferromangan, brukar man antingen förvärma
dessa före tillsättningen eller också tillsätta dem i smält tillstånd. På senare tid ha för
detta ändamål elektriska ugnar eller oljeeldade ugnar kommit till användning. Denna
tillsats av spegeljärn eller ferromangan sker dels för att i järnbadet löst järnoxidul, vilken
eljest skulle göra materialet rödskört, skall reduceras och dels för att detta skall bibringas
en bestämd mangan- och kolhalt, avpassad efter den användning, vartill det är avsett.
Den vid järnoxidulens reduktion bildade manganoxidulen går i slaggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
