Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. GÖTJÄRNSMETODER.
645
Förlusten, avbrännan, vid den sura bessemermetoden är stor, beroende på att
ganska stora kvantiteter legeringsämnen och järn förslaggas, och uppgår till 10 a 12 %
av insatsen. Den rätt avsevärda kvantitet slagg, som erhålles, består huvudsakligen av
kiselsyra, manganoxidul och järnoxidul. Som största delen av tackjärnets manganhalt
återfinnes i slaggen, kan denna, när tackjärn med hög manganhalt använts, hålla 25 å 45
% MnO och på grund härav med fördel finna användning vid tackjärnstillverkning.
De svenska bessemerstålen utmärka sig för låga Si-, Mn-, S- och P-halter.
Den basiska bessemerprocessen eller thomasprocessen
avser, såsom förut framhållits, framställning av stål med låg fosforhalt från tackjärn
med hög fosforhalt. För att detta skall vara möjligt fordras, att den vid processen bildade
slaggen skall vara starkt basisk, så att den förmår binda den vid blåsningen bildade
fosforsyran. En dylik slagg skulle emellertid verka förstörande på konverterns
infod-ring, såvida icke också denna vore basisk. Det material, som användes för infodring av
basiska bessemerkonvertrar, är dolomit, som till största delen utgöres av kalcium- och
magnesiumkarbonat. Dolomiten måste dock först dödbrännas till nära sintring, så
att all kolsyra utdrives, varefter den krossas och blandas med varm vattenfri tjära, så
att massan får en viss plasticitet. Den så beredda basiska massan användes sedan för
infodring av konvertern antingen på så sätt, att därav under mycket högt tryck pressas
tegel, som inmuras i konvertern, eller också på så sätt att massan direkt instampas i denna.
Före konverterns användning måste de i tjäran varande flyktiga beståndsdelarna genom
uppvärmning utdrivas ur infodringsmaterialet. Tjärans kol kommer härvid att
kvar-stanna och såsom ett kitt sammanbinda dolomitkornen.
För att erhålla en för fosforsyrans bindande tillräckligt kraftig basisk slagg insätter
man upphettad bränd kalk i konvertern före tackjärnets itappning. Thomastackjärn
bör ej hålla mycket kisel, ty den vid blåsningen bildade kiselsyran skulle då söka
uttränga fosforsyran ur kalciumfosfatet och fosforn sedan efter fosforsyrans reduktion
gå in i järnet. För att förhindra detta vore det nödvändigt att öka kalktillsatsen utöver
vad som eljest vore behövligt. Man skulle då erhålla så stor kvantitet slagg, att
processens genomförande betydligt skulle försvåras. Även ur ekonomisk synpunkt skulle
användandet av ett kiselrikt tackjärn vara olämpligt. Ur denna synpunkt skulle ett
kiselfritt tackjärn vara idealiskt för processens genomförande, men som det för erhållande
av den varma gång i konvertern, som är nödvändig, i tackjärnet måste finnas ämnen
som vid sin förbränning lämna den erforderliga värmemängden, kan kisel, som av dessa
ämnen relativt sett lämnar den största värmekvantiteten, ej helt undvaras. Under det
att kiseln vid den sura bessemerprocessen är den förnämsta värmegivaren, träder fosforn
vid den basiska processen till stor del i dess ställe. Är fosforhalten hög, kan därför
kisel-halten vara låg, men håller tackjärnet endast en medelmåttig halt av fosfor, måste
kisel-halten till förhindrande av för kall gång i konvertern vara i motsvarande grad högre.
Kiselhalten brukar i thomastackjärn variera mellan 0.2 och 0.8 %, under det att
fosforhalten, som helst icke bör understiga 1.7 %, kan uppgå till 2.5 %. Då det i allmänhet
har visat sig vara svårt att anskaffa råmaterial med tillräckligt högb fosforinnehåll för att
därav skall kunna framställas tackjärn med högre fosforhalt, nöjer man sig vanligen
med tackjärn hållande 1.8 % fosfor. Svavelhalten bör helst vara så låg som möjligt; där
tillverkningen sker i koksmasugnar, möter det dock ofta svårigheter att framställa ett
mera svavelrent järn, varför man där i allmänhet för processen godtager tackjärn med
0.06 till 0.12 % svavel. I övrigt innehåller thomastackjärnet 3 å 3.5 % kol och 0.8 å 2 %
mangan; den högre manganhalten är här fördelaktigare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
