Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Processen förlöper på liknande sätt som vid sur bessemer, i det att först kisel, så
mangan och därpå kol oxideras. Först sedan kolet i det närmaste är bortfärskat, sker
den huvudsakliga oxidationen av fosforn. Denna fosforns sena oxidation gör det
nödvändigt, att blåsningen alltid drives så långt, att en nära avkolad produkt erhålles.
Det går således vid framställning av stål ej att såsom vid den sura processen avbryta
blåsningen, när den önskade kolhalten nåtts, ty då finnes alltid en större fosforhalt kvar
i järnet, utan man måste först framställa mjukt järn och, om högre kolhalt önskas,
därefter uppkola.
Sedan den förut omtalade långa vita koloxidlågan helt försvunnit, angivande att
kolet i det allra närmaste bortfärskats, får biåsaren vid thomasprocessen alltså ej
upphöra med blåsningen, utan måste fortsätta med en s. k. överblåsning, som just avser att
åstadkomma fosforns oxidation, vilken emellertid, när största delen av kolet är borta,
går mycket snabbt för sig. Efter några minuters överblåsning — tiden är beroende av
fosforhaltens storlek — lägges konvertern ned, och ett prov uttages. Visar sig detta
vara skört och hava ett förhållandevis grovkornigt brott, angiver detta, att fosforhalten
ännu är för hög, varför konvertern reses och en kort blåsning följer. Är däremot provet
tillfredsställande, avtappas slaggen i en särskild slaggvagn, varefter tillsats av
spegeljärn eller ferromangan sker. Stundom sker också uppkolning med koks i skänken.
Tillsatserna få ej göras, förrän all slagg noga avlägsnats, ty eljest utreducerar det i
tillsatserna varande kolet ögonblickligen fosfor ur slaggen, varvid fosforn går in i järnet.
Hårdare stålsorter, med undantag av stål för järnvägsräls, brukar man ej tillverka
i thomaskonvertern, utan denna användes huvudsakligen för tillverkning av mjukt
material, avsett för plåt, byggnadsjärn, bromaterial och dyhkt. Analysen kan t. ex.
vara C = 0.20; Si = 0.02; Mn = O.6o; P = 0.05; S = 0.03.
Avbrännan ställer sig vid det basiska förfarandet på grund av den längre blåstiden
högre än vid den sura processen och uppgår vanligen till 11 å 13 %.
På grund av den erforderliga stora kalktillsatsen, uppgående till 13 å 18 % av
tackjärnets vikt, erhålles en ganska stor mängd slagg, vanligen uppskattad till 25 kg pr 100
kg tackjärn. Denna slagg, den s. k. thomasslaggen, håller från 12 till 25 % fosforsyra samt
dessutom huvudsakligen kalk och järnoxider. Finkrossad utgör denna slagg ett mycket
värdefullt gödningsmedel och har kommit till stor användning för detta ändamål. Ur
agrikulturell synpunkt är den del av thomasslaggens fosforsyra, som är löslig i markens
humussyror, synnerligen värdefull. Ett indirekt mått på hur stor denna del är har man
i den del av den totala fosforsyremängden, som är löslig i citronsyra. För att höja den
citronsyrelösliga delen av slaggens fosforsyra brukar man vid slaggens tappning ur
konvertern till slaggen sätta kiselsyra i form av fin torr sand.
Martlninetodeu. Problemet att utfinna en metod för framställning av smidbart järn
i härden av en flamugn har sysselsatt många uppfinnare. Redan tidigt gjordes försök
i olika riktningar; bland annat försökte man genom nedsmältning av tackjärn och
smidesjärn i flamugn att framställa stål, men försöken kröntes icke med framgång. Således
hade Réaumur redan 1722, Clouet 1796, Mushet 1816, Heath 1845 m. fl. förgäves
sökt finna en lämplig lösning på problemet. Orsaken till att de anställda försöken ej
lyckades låg framför allt däri, att man i de ugnar, som på den tiden stodo till förfogande,
ej kunde uppnå en tillräckligt hög temperatur.
Är 1856 uppfann och patenterade Friedrich Siemens en ny sorts ugnar, vilka
karakteriserades därav, att en del av det från ugnen bortgående värmet tillvaratogs och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
