Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. GÖTJÄRNSMETODER.
647
Fig. 640. Siemens’ första regenerativa vällugn.
återfördes till härden, och vilka han benämnde regenerativa. Fig. 640 återgiver en
väll-ugnskonstruktion, som bifogats patentet. A är här själva vällrummet, och på dess båda
sidor äro anbragta eldstäderna B och C, avsedda för eldning med stenkol. Den för
förbränningen erforderliga luften ledes genom en på ugnens baksida placerad omkast
-ningsventil till ett rum, regeneratorn, fyllt med tegel, som staplats på så sätt, att luften
kan passera i mellanrummen mellan teglen.. Härifrån går luften vidare till eldstaden B,
där kolens förbränning sker. Förbränningsgaserna ledas över vällrummet A genom
eldstaden C till den andra regeneratorn, där de avgiva en del av sitt värme till tegelstapeln,
och slutligen genom omkastningsventilen till skorstenen. När ugnen en stund gått på
detta sätt, omställes omkastningsventilen, så att luften nu först inkommer i den
uppvärmda regeneratorn, där den upptager en stor del av det i tegelstapeln magasinerade
värmet, innan den kommer fram till stenkolen i eldstaden C, där då en livlig
förbränning äger rum. Vid förbränningsgasernas bortgång uppvärmes nu den andra
regeneratorn, och på så sätt får man
ständigt starkt förvärmd luft till
kolens förbränning, vilket medför,
att man i vällrummet A erhåller en
högre temperatur, än man vid förut
använda och på annat sätt
konstruerade ugnar kunnat
åstadkomma.
Friedrich Siemens och hans
broder Wilhelm förbättrade sedan
dessa ugnar och fingo dem införda
på flera olika områden. Friedrich
Siemens slog sig på
glastillverkning och uppfann och byggde år
1870 den första regenerativa
glasugnen.
Wilhelm Siemens ägnade sig däremot åt järn- och metalltillverkningen. Han uttog
år 1857 ett patent på raffinering av metaller med tillhjälp av heta luftströmmar och
senare ett patent på framställning av stål i en regenerativ ugn med utgående från
tackjärn och malm.
År 1858 infördes användning av gas för eldning av regenerativa ugnar, och sedan
Wilhelm Siemens år 1862 kombinerat sin efter honom uppkallade gasgenerator med en
regenerativ ugn, kommo även ugnar, anordnade för regenerativ uppvärmning av såväl
luft som gas, till användning. Regeneratorerna, som vid den först utförda ugnen legat
bakom härden, anbragtes senare under densamma. År 1862 byggde Wilhelm Siemens
även den första regenerativa ugnen avsedd för stålsmältning.
Siemens’ försök att i de av honom konstruerade ugnarna verkställa tackjärnets
färskning misslyckades emellertid, och det var först år 1864 som det lyckades Pierre
Martin att på ett tillfredsställande sätt genomföra processen.
Familjen Martin ägde i Sireuil i södra Frankrike en gevärsfabrik. Stålet till
ge-värspiporna tillverkades av brännstål, smält i degel, men som produkten blev dyr, hade
man flera gånger försökt framställa stål i reverberugn, men misslyckats. Då Martin
fick höra talas om att Wilhelm Siemens konstruerat en flamugn, i vilken mycket höga
temperaturer kunde erhållas, satte han sig i förbindelse med denne, vilken då för honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
