Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Fig. 641. Martinugn, Pierre Martins konstruktion.
framlade ett förslag till en regenerativ ugn för framställning av stål. Martin lät efter
Siemens ritningar uppföra en ugn och drev den enligt dennes anvisningar; dock
misslyckades till en början även Martin med att i ugnen framställa ett brukbart stål. Martin,
som var en erfaren stålman, kom emellertid efter något experimenterande på det klara
med vilka förändringar, som borde företagas, för att processen skulle få ett lyckligt
förlopp, och i april 1864 kröntes hans strävanden med framgång, i det han då lyckades
framställa det första brukbara
stål, som tillverkats enligt
denna metod.
Av det anförda framgår,
att uppfinnaren av själva
ugnen var Siemens och av
processen Martin, varför
metoden att i regenerativt eldad
flamugn framställa smidbart
järn borde kallas Siemens-Martinmetoden, såsom förhållandet också är i vissa länder. I
Sverige m. fl. länder använder man emellertid vanligen det förkortade
betecknings-sättet Martinmetoden.
Martin tog patent på blandningsförhållanden, slaggtillsatser och processens
utförande. På själva huvudprincipen att framställa stål genom att smälta tackjärn
tillsammans med smidesjärnsavfall hade redan år 1845 patent tagits, och på färskning i
flamugn hade W. Siemens, såsom nämnts, förut erhållit patent.
En bidragande orsak till Martins framgång var, att tillverkningen avsåg hårt stål,
och alltså ej så hög temperatur behövde ifrågakomma, som erfordras för
framställning av mjukt järn. Att Martin till sitt förfogande hade en i närheten av Sireuil
befintlig mycket lämplig kvartssand, varmed ugnsbottnen iordningställdes, får även
räknas som en gynnsam
omständighet, som bidragit
till att han lyckades att
framgångsrikt genomföra
processen.
Den ugn, som Martin
använde, återgives i fig. 641.
Ugnen, som eldades med gas,
skiljer sig, såsom synes, från
de martinugnar, som numera
användas, bland annat
däri
genom, att gas- och luftregeneratorerna placerats vid sidan av varandra parallellt med
ugnens längdriktning. Martin insatte i ugnen först 32 å 34 % tackjärn och, när detta
var smält, i små poster först skro och därpå en ungefär lika stor mängd
puddeljärns-avhugg samt slutligen c:a 6 % spegeljärn. För att erhålla en lättfluten slagg, som
skyddande skulle täcka stålbadet, tillsatte Martin slagg från träkolsmasugnar.
Martin själv skördade ingen större fördel av den betydelsefulla insats, han gjort
till järnhanteringens fromma, tvärtom måste han framleva sitt liv under ekonomiska
bekymmer. År 1910 »upptäcktes» han emellertid, boende i armod i en av Paris’ förstäder,
och 86-årig hyllades han då av ombud för ett stort antal bergsmannakorporationer,
vilka till honom såsom tack för vad världens järnhantering var honom skyldig över-
Fig. 642. Siemens’ roterande smältugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
