Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. GÖTJÄRNSMETODER. 649
lämnade en hedersgåva, genom vilken han sattes i stånd att utan ekonomiska bekymmer
njuta de sista 5 åren av sin levnad.
År 1872 erhöll Wilhelm Siemens patent på en roterande flamugn, eldad med gas
och försedd med regeneratorer för såväl gas som luft (fig. 642). En försöksugn uppfördes
vid Siemens’ verk »Sample Steel Works», där den drevs med någorlunda tillfredsställande
resultat. Åv intresse är, att för framställning av smidbart järn redan på ett så tidigt
stadium av utvecklingen en konstruktion framkommit, som kan anses såsom föregångare
till de för den kommande utvecklingen så betydelsefulla tippbara martinugnarna.
Martinmetoden har allt mer och mer utvecklats och är för närvarande, sedan en
mångårig konkurrens mellan densamma och bessemermetoden utfallit till den förras
fördel, den förnämsta metoden för tillverkning av järn och stål.
I Sverige infördes martinmetoden relativt tidigt. Strax efter världsutställningen
i Paris år 1867 fick L. Rinman tillfälle att besöka Martin i Sireuil och taga del av den
nya ståltillverkningsmetod som där bedrevs, och vid sin hemkomst till Sverige lyckades
Fig. 643. Sveriges första martinugn.
han erhålla tillstånd att vid Munkfors Bruk få göra försök med Martins metod i en där
befintlig Siemens’ vällugn, försedd med regeneratorer och utrustad med en Lundins
sågspånsgenerator. Lundin hade i denna ugn redan år 1864 lyckats framställa
verktygsstål genom att sammansmälta tackjärn och avfall från brännstålssmidet vid
Munkfors, men för varje smältning hade såväl ugnsrummets valv som dess väggar förstörts.
Rinman lät emellertid ommura ugnen med från England erhållet dinastegel, varefter
smältningarna gingo relativt bra. År 1869 fick Rinman vid Hellefors Styckebruk
förändra en annan Siemens’ vällugn till martinugn, vilket skedde genom att vällugnens
förut plana härdbotten gjordes skålformig. Som även här försöken utföllo till
belåtenhet, fick Rinman konstruera en verklig martinugn, vilken samma år byggdes vid
Kila-fors Bruk.
Fig. 643 visar konstruktionen av denna Sveriges första direkt för ändamålet
uppförda martinugn. Chargeringen av ugnen försiggick här på helt annat sätt än det av
Martin använda, i det att allt godset, sånär som på en obetydlig del av tackjärnet,
insattes på en gång i ugnen; först när smältan var nära färdig, insattes resterande
tackjärn. Med den sista tackjärnsinsatsen avsåg man att motverka eventuell benägenhet
hos stålet att bliva rödskört.
Fig. 644 visar en martinugn av en konstruktion, som kommit till ganska stor
användning i Sverige för mindre ugnar. Regeneratorerna, som ligga under och vid sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
