Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Nyare metoder för direkt framställning av smidbart järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690 JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
lertid lärt sig inse fördelarna av att först framställa tackjärn och sedan omvandla detta
till smidesjärn har, såsom förut framhållits, detta tillvägagångssätt blivit regel.
Förklaringen till att man övergav de gamla metoderna för direkt framställning av
smidbart järn och i stället föredrog att gå omvägen över tackjärn låg till stor del i det
förhållandet, att någon fullständig reduktion av järnet ur dess malmer icke kunde ernås
medelst dessa metoder. Vid de förhållanden, som äro rådande i masugnen — överskott
på kol och en tillräckligt hög temperatur för att de i malmen varande icke flyktiga
främmande beståndsdelarna skola förslaggas, och järnet erhållas i flytande form —
ernås däremot ett tillfredsställande järn utbyte ur malmen, men samtidigt får järnet
tillfälle att upptaga kol i större mängd, så att tackjärn erhålles. Ett kolfattigt järn kunde
erhållas endast då reduktionen var ofullständig, d. v. s. då en stor del av järnet
övergick i slaggen. De med de gamla direkta metoderna förbundna förlusterna av järn i
slaggen voro så betydliga, att det visade sig vara mera ekonomiskt att vid
framställning av smidbart järn först framställa tackjärn och därefter underkasta detta en färskning.
Emellertid hava förvånande nog de gamla direkta järnframställningsmetoderna
även i kulturländerna kunnat mycket länge bibehålla sig vid sidan av tillverkningen
från tackjärn; sålunda fortlevde vissa av dessa metoder i Europa till mitten av förra
århundradet och i Förenta staterna ända till omkring år 1890. Det är huvudsakligen i
avlägsna skogrika trakter, där tillgång till billiga träkol förefunnits, som detta kunnat
ske. Stenkol eller koks kunna ej användas vid dessa metoder, emedan det framställda
järnet i dylikt fall skulle bliva allt för svavelrikt för att vara användbart. En så
kalkrik slagg, som erfordras för svavlets bindande, är nämligen så svårsmält, att den icke
kan komma till användning i dessa gamla ugnar, i vilka endast en relativt låg
temperatur kan åstadkommas.
Ehuru väl de gamla metoderna för direkt framställning av smidbart järn under
1800-talet definitivt upphörde att användas inom kulturfolkens järnhantering, hava dock
under senare tider många uppfinnare ägnat sina krafter åt att söka utfinna en metod,
enligt vilken det skulle möjliggöras att med ekonomisk fördel framställa smidbart järn
direkt ur malm. Av de tidigare tillvägagångssätt, som blivit föreslagna, är det
dock endast ett fåtal, som fått någon praktisk tillämpning, och över huvud taget hava de
icke kunnat uppvisa några fördelar framför den indirekta metoden. Här skall därför
endast i korthet antydas några av de sätt, på vilka man sökt lösa problemet.
James Renton framställde år 1855 i Newark, U. S. A., smidbart järn direkt ur
malm genom att i platta, tre meter långa och upprättstående rör upphetta en blandning
av rik och lättreducerad krossad malm med 15 å 20 % antracit. De nämnda rören voro
placerade över en flamugn och upphettades medelst rökgaserna från denna. När
malmen i rören blivit reducerad, öppnades en i dessas botten befintlig lucka, varvid
den erhållna järnsvampen direkt tömdes på flamugnens härd, där hopvällning ägde rum.
En liknande metod tillämpades år 1860 av Yates, vilken behandlade en blandning
av finkrossad malm och stenkolspulver i flamugnar, som voro uppdelade i flera
avdelningar, nämligen två reduktionsrum, ett förvärmningsrum samt ett hopboUninqsrum.
Sedan malmen i reduktionsrummen under inverkan av den där rådande värmen blivit
fullt reducerad, makades det erhållna järnet ned i förvärmningsrummet och slutligen in
i hopbollningsrummet, där det hopvälldes. Kolåtgången var mycket stor.
Ellershausens metod, som infördes i Förenta staterna år 1868, var en
bland-ningsmetod, enligt vilken tackjärn blandades med malm. Det från masugnen kommande
flytande tackjärnet leddes i en ränna fram till en svängbar plattform, vid vars ytterkant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
