Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Nyare metoder för direkt framställning av smidbart järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Fig. 687. De Lavals elektriska
ngn för smältning av malm.
elektriska smältugnarna förmår åstadkomma hög temperatur utan att för detta ändamål
behöva använda kol. Förhoppningarna att med den elektriska energien som
värme-alstrare kunna finna en enkel och ekonomisk lösning av problemet voro stora, men
erfarenheten har visat, att andra svårigheter finnas, och frågan är ännu icke på ett
tillfredsställande sätt löst.
År 1892 patenterade C. G. de Lav al en dgn för smältning av malm. Denna ugn,
vars konstruktion framgår av fig. 687, är den första verkliga elektriska motståndsugnen
för järnsmältning. A är ugnsrummet, vars nedre del är uppdelad i tvenne av en
vatten-kyld mellanvägg åtskilda sidorum B och C, i vilkas botten de vattenkylda
metallelektroderna äro placerade. Strömmen går från B till C genom den smälta slaggen E, som blir
överhettad och meddelar värme till beskickningen F, som tillföres genom öppningen K.
Järnbadet i sidorummen B och C får ej nå upp över mellanväggen, då kortslutning
skulle uppstå, utan får rinna ut genom rännorna G och H. Slaggen åter uttappas genom
hålet D. Det torde oaktat vattenkylningen vara svårt att
få mellanväggen tillräckligt motståndskraftig, varför risk
föreligger, att vid sprickbildning i densamma
kortslutning kan inträffa. Ugnen har icke fått någon praktisk
betydelse.
När Stassano år 1898 byggde sin elektriska
försöks-ugn, var det hans avsikt att i ugnen framställa stål direkt
från malm. Detta lyckades även, och en kommitté
uttalade då till och med, att »Stassanos tillvägagångssätt att
direkt framställa järn, stål och legeringar på elektrisk väg
måtte anses vara både praktiskt och ekonomiskt, och att
hans ugnar visat sig vara lämpliga för direkt smältning
av gjutjärn och stål».
Dessa första försök visade sig emellertid, såsom förut framhållits, icke vara
tillfredsställande, utan Stassano övergick till indirekt stålframställning, men år 1908 upptog
han ånyo sina försök att framställa stål direkt ur malmen. Han gick då till väga på så
sätt, att han beskickade ugnen med briketter, vilka tillverkats av krossad malm,
kalksten och träkol och med vattenglas som bindemedel. Det stål, som erhölls, var av god
beskaffenhet med en kolhalt varierande mellan 0.25 och 0.80 %. Det visade sig emellertid,
att den för processens genomförande erforderliga elektriska energien var större än den
sammanlagda energi, som skulle hava erfordrats, om man först hade i elektrisk ugn
tillverkat tackjärn och sedan av detta sekundärt framställt stål i elektrostålugn. När
man därtill tager i betraktande, att metoden krävde mycket ren malm, under det att
enligt den indirekta metoden även av sämre malm ett gott stål kan framställas, samt
att driften i Stassanos ugn var intermittent, förstår man lätt, att denna metod icke kunde
vara tillfredsställande ur ekonomisk synpunkt.
I Amerika hava vissa försök med direkt framställning av stål, ehuru i mycket liten
skala, utförts av J. W. Evans år 1905 och av R. M. Keeney år 1911. Försöken hava
icke givit anledning till någon praktisk tillämpning.
På sista tiden har Flodin-Gustafssons metod att i elektrisk ugn
framställa smidbart järn direkt ur malm låtit mycket tala om sig. Försöken hava utförts
vid Hagfors järnverk, och metoden har utarbetats av ingenjörerna H. Flodin och
E. Gustafsson. Som råmaterial användas järnmalmslig och träkolspulver, som intimt
blandas med varandra i avpassade proportioner allt efter den kolhalt, som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
