Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Inledning och kort översikt över metallernas och metallurgiens historia, av E. S. Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
708
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
en vetenskaplig form kommit till vår kännedom. Hos dem visade sig en strävan att
forska över det jordiska väsendets olika förhållanden. Dessa strävanden hade dock icke
de med substansernas förändringar förbundna företeelserna i naturen till föremål, utan
voro mera av spekulativ art. Avsiktliga föranstaltanden av sådana förändringar för att
utfinna orsakerna till dessa voro sålunda alldeles främmande för dem. Bristen av en
verklig kunskap grundad på iakttagelser och erfarenheter ersattes av filosofiska
spekulationer och hypoteser över materien och de förändringar, som substanserna undergingo
t. ex. vid förbränning, smältning, förgasning etc. Bland dessa hypoteser blev
Aristoteles’ (384—322 före Kristus) lära om de fyra elementen, eld, luft, vatten och jord,-den
mest omfattande. De fyra elementen betraktades icke endast som representanter för
alla sinnligt iakttagbara olika tillstånd hos substanserna utan också på samma gång
som grundorsakerna till dessa olika tillstånd.
Med de fyra elementen var dock icke förbunden någon föreställning om något enkelt
grundämne, utan idén låg blott till grund för olika egenskaper, värme, väta och
hårdhet, samt dessas motsatser. Enligt denna teori var all materia, och således även
metallerna, kombinationer av några av de fyra elementen eller av allesammans. Visserligen
hade en annan grekisk filosof, Demokritos, i femte århundradet före Kristus uttalat den
åsikten, att alla kroppar äro uppbyggda av små odelbara partiklar eller atomer, som,
genom att ingå kombinationer med varandra, bilda naturen i dess olika former, men
Aristoteles och även Platon (427—347 före Kristus) bekämpade Demokritos’ åsikter.
Hans lära omfattades icke heller med något intresse av de samtida vetenskapsmännen.
Aristoteles’ filosofiska idé och därmed besläktade teorier behärskade däremot forskningen
under hela forntiden och medeltiden, och därpå måste det bero, att inga väsentliga
vetenskapliga framsteg gjordes under denna tid. Platon lärde, att metallerna voro bildade av
förtätade dunster, som uppstigit ur jordens innandömen, och Hippokrates utvecklade
denna tanke därhän, att jordens värme medverkat härvid. Dessa tidiga teorier kunna
anses vara föregångare till de sublimationsteorier, vilka även ingått som led i senare
tiders geologi. Strabon (63 före Kristus — 25 efter Kristus) ansåg, att metallerna växte
liksom plantor, varför den ur gruvan utbrutna malmen genom återväxt ersattes.
De första verkliga försöken att utgrunda orsakerna till metallernas förändringar,
såväl sådana, som kunna åstadkommas med tillhjälp av värme, som dem, vilka äro
följden av frätande vätskors inverkan, torde vara utförda av araber. En bland dessa,
Dschafar, även kallad Geber, upptäckte salpetersyran och kungsvattnet. Då man förut
icke känt till något annat sätt att åstadkomma förändringar hos metallerna än med
eldens tillhjälp, voro dessa upptäckter synnerligen viktiga. Från Geber härstamma
också de första beskrivningarna över kemiska och fysikaliska operationer, t. ex.
destilla-tion och därvid erhållna produkter. Han kände sålunda till flera metallsalter och
sannolikt också arseniksyrlighet. Arabiska historieskrivare omnämna flera hundra avhandlingar
av honom, men i fråga om de flesta av dessa känner man endast titlarna. Arabiska
manuskript och latinska handskrifter, som bära hans namn, finnas dock i många europeiska
staters bibliotek. En del skrifter hava även utkommit i tryck. Enligt Gebers åskådning äro
alla metaller sammansatta av samma enkla beståndsdelar och kunna genom tjänlig
behandling småningom förändras till allt högre fullkomning. Hans huvudsakliga strävan
var dock icke att befordra kännedomen om metallerna för denna kunskaps egen skull,
utan hans, liksom många av hans föregångares, slutliga mål var att finna ett sätt att
förvandla oädla metaller till guld. Därigenom att han i denna sin strävan även fick många
•efterföljare, kom arbetet under lång tid framåt att få en alldeles falsk riktning, men på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
