Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Silver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLERNAS FRAMSTÄLLNING. SILVER.
779
en »polio» (gård) och blandades med 2—10 %
koksalt, varefter massan under 1—3 dagar
bearbetades genom att man lät mulåsnor trampa i
densamma. Kopparvitriol eller förvittrad
kop-parkis, s. k. magistral, tillsattes, och
kvicksilver ströddes ut över pation genom att pressas
genom segeldukssäckar. Behandlingen med
mulåsnor fortsattes därefter, och efter
ytterligare tillsats av kvicksilver för att hopsamla
det bildade amalgamet slammades godset i
träkar, då amalgamet blev kvar på bottnen.
Klorerande röstning för sådana malmer,
som ej låta sig direkt amalgameras, sker i
flamugnar av olika konstruktion. Koksalt blandas
med den krossade malmen, varjämte en viss
mängd svavel måste vara närvarande för
processens genomförande. Under röstningen
ut
vecklas saltsyra och klor, som angripa silvermineralen och bilda klorsilver. F. ö. användas
samma ugnar och utföres processen såsom vid klorering av kopparmalmer (se denna metall).
Den på röstningen följande amalgameringen kan ske på olika sätt. Ett vanligt
förfarande har varit amalgamering i roterande trummor av trä, som först kommo till
användning i Freiberg år 1790, där metoden drevs till 1857. Härifrån har den spritt sig till
många andra verk. Den rostade malmen behandlades först med vatten och järnstycken,
varvid det av vattnet utlösta klorsilvret av järnet sönderdelades under bildning av
metalliskt silver och järnklorur. Det därefter tillsatta kvicksilvret amalgamerade silvret,
och amalgamet frånskildes genom tvättning. Tinuamalgamering, som först infördes i
Bolivia, utfördes i träkar med kopparbotten, vari rostgodset infördes tillsammans med
vatten och kvicksilver och blandades av på bottnen släpande löpare, ävenledes av koppar.
Silveramalgamet, som sålunda på ena eller andra sättet erhållits, destilleras liksom
guldamalgam, varefter silvret smältes och, om det håller guld, granuleras och skedas.
Amalgameringen kan sägas vara en kombination av torr och våt metod. Vid de
egentliga våta metoderna överför man silvret med tillhjälp av olika reagenser
i en vattenlösning, varur silvret på ett eller annat sätt utfälles.
Hyposulfitmetoder. Bland ett flertal föreslagna och även utförda
metoder ha de som använda hyposulfit som lösningsmedel spelat en viktig roll på grund av
det relativt enkla utförandet och deras anpassningsförmåga för olika malmer. Särskilt
för bearbetning av fattigare malmer ha de vunnit stor utbredning. Den gemensamma
principen är, att silvret först genom klorerande röstning överföres till klorid, denna
utlöses genom läkning med natrium- eller kalciumhyposulfit (samma process, som man
utför då man »fixerar» en fotografisk plåt i hyposulfitlösning), och silvret fälles ur
lösningen som svavelsilver med natrium- eller kalciumsulfid.
Användandet av hyposulfit föreslogs först av Hauch och Percy 1848. De första
större försöken utfördes av Patera i Tyskland 1854, efter vilken en modifikation av
processen fått sitt namn. Han använde natriumhyposulfit, som senare ersattes av det
billigare kalciumsaltet. Dessa metoder fingo sin största användning i Amerika, där de
emellertid numera ersatts av cyanideringen. Amerikanaren O. Hofman har särskilt
inlagt stora förtjänster om deras utveckling.
Fig. 774. Arrastra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
