Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLERNAS FRAMSTÄLLNING. GULD.
783
hållande av det avsatta guldet. Större avverkningsförmåga har en s. k. long tom, en
svagt lutande ränna c:a 4.5 m lång, i vilkens övre del det fyndiga godset iskyfflas och
påspolas med vatten. Det grova kvarhålles genom en silduk i rännans nedre ände, och
det fina går till en andra ränna, i bottnen försedd med tvärgående trälister, mellan vilka
guldet avsätter sig. Ännu bättre effekt erhölls med sluices, lutande trärännor, från något
100-tal meter upp till 10 km i längd, i bottnen ofta skodda med stenar eller träblock. Den
guldförande sanden iskyfflas i övre änden och bespolas med en kraftig vattenstråle. Under
godsets gång utför rännan avsätter sig guldet mellan i bottnen anbragta tvärribbor av trä.
Flera andra liknande anordningar ha kommit till användning, ofta kombinerade med
amalgamering (se nedan).
Den med ovan nämnda metoder utvunna guldsanden håller alltid mer eller mindre
mängder bergart, varför den lämpligen behandlas vidare genom amalgamering och
kvicksilvrets avdrivning.
I mycket stor skala har guldvaskning särskilt i Californien bedrivits på hydraulisk
väg. Härför fordras emellertid stora förekomster, lämpliga terrängförhållanden och god
Fig. 777. Hydraulisk bearbetning av guldförande lager.
tillgång på vatten under starkt tryck. Arbetet går så till, att man med kraftiga
vattenstrålar ur s. k. monitorer eller giants (fig. 777) uppluckrar de lösa guldförande jordlagren,
varefter vattnet med däri uppslammat material ledes i långa kanaler till ett system av
»sluices» (se ovan), där guldet på redan beskrivet sätt tillvaratages. Dyrbara anordningar
med dammanläggningar m. m. fordrades för denna metod, ty vattenförbrukningen kunde
stundom uppgå till 1 000-tals kubikmeter per timme. Det var emellertid ett
synnerligen effektivt sätt att utgräva oerhörda jordmassor men förorsakade även stora
förödelser genom att uppslamma lägre liggande vattendrag och land, varför det av
amerikanska regeringen förbjöds 1883. Metoden återupptogs i mindre omfattning 1889, då den
blev tillåten i vissa trakter i Californien, där ingen skadegörelse kunde ifrågakomma.
Metoden är förenad med stora guldförluster, 50—20 %, och torde numera vara helt
övergiven till förmån för modernare processer. Den erhållna guldsanden smältes i degel med
flussmedel för borttagande av bergarterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
