Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Zink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
790 ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
Zink.
Historik. Zink i form av ugnsbrott och förmodligen även som droppzink synes hava
varit iakttagen redan i forntiden, dock endast tillfälligt av enskilda forskare, men
betecknades då icke med något bestämt namn. Basilius Valentinus är den förste, hos
vilken ordet zink förekommer men då i formen »zinken», som han på grund av utseendet
använde för att beteckna ugnsbrott. Under medeltiden kom också för zinkmalm
benämningen zink till användning. Den från Kina då kommande zinkmetallen kallades
spitauer, varifrån det ännu begagnade namnet spelter härstammar.
Som ren metall kom zinken till en början icke i bruk utan endast i legering med
koppar såsom mässing, vilken torde hava varit använd 300 å 400 år före Kristus.
Mässingfabrikation bedrevs i Mindre Asien, Grekland och Romerska riket i början av romerska
kejsartiden. I Frankrike synes sådan hava funnits på 1400-talet) I Tyskland var det
först under loppet av 1500-talet, som man genom nürnbergerpatriciern Erasmus Ebner
blev uppmärksamgjord på mässingens användbarhet, då denne började direkt
tillverkning av legeringen i Bundheim på Harz.
Kopparns legering med zink kunde tidigare endast tillfälligtvis uppkomma genom
användning av zinkhaltiga malmer vid kopparsmältning, emedan man ännu icke kände
till zink och icke hade någon aning om dess närvaro i kopparmalmen; mässingen gick då
på många ställen tillsammans med slaggen ut på slaggvarpen. Senare, då legeringens
användbarhet blev mera bekant, blevo de särskilda kopparmalmer, som man visste gåvo
mässing, vilken för övrigt ansågs vara ett slags omvandlad, guldfärgad koppar, högt
skattade. Så småningom lärde man sig sedan att genom sammansmältning av galmeja
eller ugnsbrott med metallisk koppar direkt framställa den gula legeringen. Galmeja
och ugnsbrott kallades med ett gemensamt namn ccuhnia.
Agricola var den förste, som ansåg, att mässing var en särskild komposition och
icke en omvandlad koppar, ehuru han trodde, att galmejan i sitt jordartade tillstånd
förband sig med koppar. Kunkel och Stahl kommo så i slutet av 1600-talet till den
övertygelsen, att galmejan måste innehålla en metall, som ingick i kopparn och gjorde denna
till mässing.
Ehuru sålunda flera forskare tämligen tidigt synas hava haft sig bekant, att man
kunde bereda mässing av galmeja, är det först under senare hälften av 1600-talet man
upptäcker, att galmejan är en zinkmalm, och först i början av 1700-talet, att det är zinken,
som gör kopparn till mässing. Det hade då i 2 000 år varit bekant, att aurichalcum eller
mässing uppstod ur koppar, utan att den substans, som åstadkom denna förändring hos
kopparn, upptäcktes. Efter galmejans upptäckt dröjde det sedan ånyo en rundlig tid,
innan det blev känt, att den i galmejan ingående zinken var den verkliga orsaken till
kopparns förändring.
Under loppet av 1500-talet började uppmärksamheten så småningom riktas på
själva metallen och man upptäckte då en del av metallens egendomligheter bl. a. att
den icke kunde smidas. Den betecknades därför av Paracelsus som en bastard eller
halvmetall.
Vem som är zinkens verkliga upptäckare, är icke bekant. I mitten av 1500-talet
hittade Agricola i murfogarna i de kopparugnar i Goslar, i vilka Rammelsbergsmalm
smältes, en glänsande vit substans, som han kallade konterfey, emedan man därmed
kunde förvandla kopparn, så att den liknade guld. Agricola visste dock icke, att den
substans han funnit kom från galmeja, synes icke hava anat, att det var en verklig metall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
