Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Zink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLERNAS FRAMSTÄLLNING. ZINK.
791
och kände icke heller till dess egendomligheter, ehuru metallen på hans tid måste hava
varit bekant.
Denna Agricolas upptäckt gjorde emellertid, att man senare, sannolikt någon gång
under 1600-talet, i undre delen av ugnsbröstet, strax ovan formorna, anordnade en
s. k. zinkstuhl, varigenom zink i mindre mängder kunde tillvaratagas.
Paracelsus, som var Agricolas samtida, beskriver zinken som metall, utan att han
likväl visste, att den ingick som beståndsdel i galm ej a. Att galmeja var en zinkmalm,
upptäcktes först 1657 av Glauber, varefter Bergman angav dess sammansättning.
1725 synes det slutligen hava lyckats Henkel att framställa zink av galmeja, men
han hemlighöll sitt förfaringssätt. I Sverige reducerade bergsrådet Anton von Svab
zinkmalm i slutet kärl 1742 och vann då metallen genom destillation. Han använde
härför zinkblände från Bovallen i St. Tuna, och Svab torde vara den förste, som
framställt zink ur blände. 1757 inrättades av Rinman en zinkugn med tre gjutna retorter i
Väster Sil vberg, varuti han destillerade zink ur zinkblände från Stollgruvan. Malmen
kallrostades och fick ligga ute i luften för att vittra, varefter den slammades och brändes
ännu en gång, innan den inlades i retorterna. 1739 skall John Champion i Bristol hava
uttagit ett patent på destillation av galmeja och 1743 inrättat den första zinkhyttan
därstädes. Samme man erhöll 1758 ett patent på utvinning av zink och mässing ur blände,
som han underkastade anrikning och röstning, alltså senare än Rinman fabriksmässigt
om också tillfälligt hade framställt zink ur blände här i Sverige.
Någon regelbunden tillverkning av zink, utom den redan omnämnda obetydliga
utvinningen därav i Goslar, synes icke hava ägt rum i Tyskland före slutet av
1700-talet, då sådan påbörjades i Schlesien. Man hade nämligen då funnit, att den metalliska
zinken, som ännu infördes i mindre mängder från Kina och även börjat tagas från
England, Kärnten och Siebenbürgen, var en viktigare och på den europeiska
marknaden bättre betald artikel än mässingen.
I Schlesien börjades tillverkningen vid denna tid av Johann Ruberg, som 1798 hade
lärt konsten i England. Ruberg lade genom anläggningen av zinkhyttan i Wessola
grunden till den schlesiska zinkmetoden och den zinkindustri, som i våra dagar lämnar en
avsevärd del av hela världens zinkproduktion. Wessolahyttan producerade 1805 12.5 ton
zink. 1808 började preussiska staten zinktillverkning i den första större oberschlesiska
zinkhyttan med 10 ugnar om vardera 4 mufflar, för vars igångsättning en från Ruberg
förlupen arbetare Ziobro användes. Efter denna tid utvecklade sig den oberschlesiska
zinktillverkningen alltmera och uppgick 1811 till omkring 200 ton samt 1816 till 850 ton.
Före 1808 var hela Europas årliga zinktillverkning endast 150 å 200 ton.
Emellertid saknades ännu avsättning för någon större produktion, varför tyska
staten 1820 försökte höja konsumtionen, dels genom att inrätta valsverk för zinkplåt
och dels genom att över England avsätta zink på den europeiska marknaden. 1825 steg
sålunda produktionen i 28 hyttor till 10 000 ton, för vilka betalades 81/2 Thaler per
centner. Denna stora överproduktion gjorde dock, att priset sjönk till 21/2 Thaler, och
att av 33 hyttor endast 18 voro i gång. Först 1842 hade produktionen ånyo uppnått
12 000 ton för att 1850 stiga till 20 000 ton, 1857 till 30 000 och 1861 till 40 000. Efter
kriget 1870—71 upptogos försök för införande av förbättringar i driften, och då
galmeja-fångsten blev allt knappare för behovet, började zinkblände alltmera komma till
användning. Efter denna tid steg produktionen starkt, så att den 1913 i Schlesien uppgick
till 150 000 ton. Hela Tysklands produktion uppgick detta år till 280 000 ton.
Ungefär samtidigt som i Tyskland hade även i Österrike och Belgien
zinktillverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
