Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Zink - Kadmium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
järn för rost överdrages detta med ett tunt lager av zink. Detta kallas att galvanisera
järnplåten, ehuru det sker utan den elektriska strömmens tillhjälp. Zink användes i
många legeringar, i galvaniska element samt för avsilvring av verkbly.
Statistik. Världsproduktionen av zink utgör omkring 1 000 000 ton pr år. Härav
producerades 1913 i Förenta staterna 314 000 ton, i Tyskland 280 000 ton och i
Belgien 204 000 ton. 1923 voro motsvarande produktionssiffror 463 000, 132 000 och
140 000 respektive, varvid i siffran för Tyskland fortfarande inräknats Övre Schlesiens
produktion.
Kadmium.
Denna metall upptäcktes 1817 av Strohmeyer i Hannover och strax därefter
samtidigt av flera andra forskare i Tyskland. Strohmeyer gav den namnet kadmium
efter de gamles benämning på ugnsbrott, Cadmia fornacum.
Då kadmium är en nästan beständig följeslagare till zink i dennas malmer,
förekommer metallen tämligen utbrett i naturen, ehuru i mindre mängder. Vissa spanska och
schlesiska galmejor hålla sålunda intill 6 % och blände från Przibram intill 3 % kadmium.
Vanligen hålla dock bländena endast några tiondels procent. Som sällsynthet förekommer
kadmium även i mineralet Greenockit, som består av svavelkadmium.
Kadmium är en tennvit, starkt glänsande metall med hackigt brott, vilken liksom
tenn knastrar vid böjning. Den är hårdare än tenn men dock så mjuk, att den tämligen
lätt kan skäras med kniv, samt låter uthamra sig till tunna bleck och dragas till tråd.
Dess egentliga vikt är ungefär 8.65. Kadmium smälter vid 320° och kokar vid ungefär
800°, varvid den bildar en orangegul, oangenämt luktande gas. Om metallen ligger i
luften mister den sin glans men förändras i övrigt endast föga. Vid upphettning
förbrinner den med brunfärgad låga till chokladbrun oxid. I mineralsyror löser den sig
vid vanlig temperatur svårt men i värme lättare. Ur sina lösningar kan den utfällas med
zink men fäller själv de flesta andra metaller.
Kadmium vinnes nästan uteslutande såsom biprodukt vid zinkdestillation. Då
kadmium är mera flyktig än zink, destillerar den först över och samlas i den lättare
poussièren, den s. k. zinkröken. Genom upprepade omdestilleringar tillsammans med
träkol eller koks i små gjutjärnsretorter eller rör anrikas denna på kadmium. Slutligen är
den överdestillerade kadmiummetallen så ren, att en del i flytande tillstånd kan tappas
ur förlagen och gjutas i stänger. Den metall, som icke kan uttappas ur förlagen, renas
genom omsmältning under ett täcke av talg. Metallen förekommer i handeln vanligen
med en halt av 99.5 å 99.9 % kadmium.
På elektrolytisk väg kan kadmium även framställas liksom zink, varvid som
råmaterial användes den vid zinkdestillation erhållna kadmiumhaltiga poussièren, oxider
uppfångade ur rökgaserna vid smältning av zink- och kadmiumhaltiga blymalmer, slam
från de vid elektrolytisk zinkutfällning använda cellerna etc. På våta vägen kan den
även erhållas ur kadmiumhaltig zink därigenom, att man löser zinken i utspädd
svaveldier saltsyra, vilka icke lösa kadmium, så länge zink finnes i överskott. Det erhållna
kadmiumslammet underkastas destillation tillsammans med träkol eller får utgöra
råmaterial för elektrolytisk framställning av metallen.
I tekniken användes kadmiummetallen endast i form av legeringar för olika
ändamål. Kadmiumsulfiden användes på grund av sin vackra färg vid oljemålning, samt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
