Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Aluminium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
ett pulver genom reduktion av aluminiumklorid med kaliummetall. 1845 lyckades man
framställa metallen i form av små kulor i så stor mängd, att dess egenskaper kunde
studeras. Redan 1854 igångsatte S:te-Claire-Deville teknisk framställning av
aluminium enligt Wöhlers metod, varvid dock kalium ersattes av det billigare natrium, så att
priset på aluminiummetall i ett slag föll från 2 400 till 200 mark per kilogram. På
Parisutställningen 1855 utställdes ett block av S:TE-Claire-Devilles »silver ur lera», och på
utställningen 1867 visades en del småsaker, som framställts av aluminium, huvudsakligen
smycken, knappar, spelmarker m. m. Vid denna tid synas emellertid de stora
förhoppningar, man ställt på denna metall vid dess första framträdande, ha blivit betydligt
avkylda, och man ser ganska mörkt på dess framtid. I första upplagan av Uppfinningarnas
Bok, tryckt 1873, läses nämligen följande: »Hvad kan man nu väl vänta af en sådan
metall, då det ju knappt finnes en vätska, som ej är af tillräckligt sur eller alkalisk natur
för att snart förändra hans yta, ja t. o. m. så småningom helt och hållet upplösa honom?
Te, vin, kaffe, öl,-alla fruktsafter kunna förderfva honom.» Aluminium tycks emellertid
ha bestått provet, ty nu torde de hem, höga som låga, vara lätt räknade, där ej
åtminstone en kaffepanna av aluminium står och puttrar på spisen.
Ett förslag, som tidigt gjordes, var att använda aluminium till mynt för att genom
dess ringa sp. vikt omöjliggöra förfalskningar, men, anmärktes däremot, »detta var
dock en villfarelse, ty intet är lättare än att giva en kropp av en bestämd storlek en
ringa sp. vikt». Visserligen ha vi på senare år fått skåda dylika mynt, t. ex. nödmynt
från Tyskland och andra länder, men dessa tillverkades av helt andra orsaker.
Aluminiums framställning. Den första fabriksmässiga tillverkningen av
aluminium ägde rum på det av Deville grundade verket Salindres i Frankrike, genom att
man med natrium reducerade aluminiumklorid, som för att hindra dess förflyktigande
tillsatts med koksalt. År 1855 framställdes den samtidigt av Rose i Berlin och Percy i
London ur mineralet kryolit, natrium-aluminiumfluorid, ävenledes genom reduktion med
natrium. Operationen ägde rum i en gasflamugn, som beskickades med en blandning
av natriummetall, aluminiumklorid och kryolit. Vid smältningen samlade sig aluminium
under den lättare slaggen samt kunde efter den senares avlägsnande tappas eller ösas ut
med järnskopor. Denna metod användes uteslutande till fram på 1880-talet. Ett
viktigt led i metodens framgång voro de förbättringar, som uppfunnits för framställning av
natrium, varigenom dess pris avsevärt kunde nedbringas. Engelsmannen Castner har
på detta område inlagt stora förtjänster (se natrium).
Redan 1854 hade Bunsen och Deville lyckats sönderdela dubbelsaltet
natrium-aluminiumklorid medelst den elektriska strömmen och 1856 utfördes samma process med
kryolit. Dessa Bunsens och Devilles forskningar banade väg för ett överraskande snabbt
uppsving av den elektrokemiska metoden, i vars praktiska utbildande särskilt
amerikanaren Hall, fransmännen Minet och Héroult samt tysken Kiliani inlagt stora förtjänster.
Deras metod bestod i att i en smälta, bestående av lerjord upplöst i aluminiumfluorid
eller kryolit med eventuell tillsats av andra salter, under kontinuerlig tillsats av lerjord
genom elektrolys avskilja aluminium. Den elektriska strömmen tjänstgjorde därvid
både som värmealstrare för att tillföra det erforderliga smältvärmet och för utfällning
av metallen. De grundläggande patenten på området uttogos av Hall. Héroult och
Minet åren 1888 och 1889. Kiliani har visserligen inga patent, men han förverkligade
det tekniska utförandet, varför han jämte Hall får anses hava största äran såsom
grundare av den moderna aluminiumindustrien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
