Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund - Ferrolegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
ANDRA METALLER ÄN JÄRN
volframslig tillsammans med kol och flussmedel, varpå degeln, vilken upphettas till en
hög temperatur i en gaseldad degelugn, beskickas med blandningen.
I den elektriska ugnsprocessen reduceras volframmalmer oftast med kol. Processen
är vanligen intermittent, d. v. s. en charge tappas ur ugnen innan en ny uppsättes, eller
också får chargen stelna i ugnen och uttages först därefter därur. Högprocentiga
legeringar framställas oftast på det sistnämnda sättet, emedan svårigheter möta att tappa
dessa på grund av deras höga smältpunkter, och även lågprocentiga legeringar få ofta
stelna i ugnen, varefter denna isärtages, och smältan uttages. Den först smälta legeringen
avkolas genom omsmältning med järnmalm, kalk och flusspat antingen i samma ugn eller
i en annan sådan.
Den vanligast använda ugnen liknar den, som begagnas för smältning av
kromlegeringar, men en tippbar ugn är så mycket fördelaktigare för processen, att ett större
utbyte kan erhållas om en sådan användes.
Volframit reduceras lätt i den elektriska ugnen, och det mesta av manganinnehållet
går därvid bort i de avgående gaserna. Scheeliten är svårare att reducera, och en seg
basisk slagg bildas, då denna ingår i beskickningen. Smältförlusten är också större, då
scheelit användes. Produkten tappas i kokiller, sönderslås och packas i kaggar eller
lådor.
Den i handeln förekommande ferrovolframlegeringen håller 50 å 80 % volfram och
0.5 å 4 % kol.
Ferrovolfram användes vid framställning av snabbsvarvstål, och 95 % av all den
volfram, som produceras, går till specialståltillverkningen. Resten användes för
elektriska glödlampor samt för andra volframlegeringar än ferrovolfram, s. k.
volfram-bronser.
Världsproduktionen av volfram skattas till 5 000 å 6 000 ton per år. I Sverige
producerades 1925 4 ton ferrovolfram.
Ferromolybden (Molybdenjärn). Ferromolybden framställes numera vanligen i den
elektriska ugnen direkt från orostad sulfidmalm. Före den elektriska ugnens införande
användes rostad sulfid, som smältes med kol i degel. I den elektriska ugnen begagnas
antingen kol eller kisel som reduktionsmedel. Kol i blandning med kalk användes numera
mest. Denna legering kommer icke så mycket till användning på grund av sitt höga
pris, vilket åter beror på svårigheter att anskaffa malmer. Om tillgången på sådana icke
vore så knapp, skulle ferromolybden förmodligen användas i stället för ferrovolfram,
vilken den med fördel kan ersätta.
Ferromolybden, som håller 80 % molybden, har en matt järngrå färg, grov struktur,
en stor fasthet och är omagnetisk. Den 75-procentiga legeringen har nålstruktur och
kan göras magnetisk.
För smältningen användas motståndsugnar. Malmen, som består av molybdenglans
(molybdensulfid), kommer från Förenta staterna, Canada, Tyskland, Norge, Japan,
Mexico, Peru, Nya Sydwales och Queensland. De två sistnämnda staterna äro de största
producenterna. Vanligen fordras, att molybdensligen skall hålla 90 a 95 %
molybdensulfid.
För framställningen av ferromolybden blandas rå eller rostad molybdenglans med
järnsvarvspån, kalk och kol samt smältes i elektrisk ugn. Smältningen är intermittent.
Om molybdenhalten å den färdiga legeringen icke överstiger 50 å 60 %, kan legeringen
tappas, men legering med högre halt kan icke tappas på grund av den höga smältpunkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
