Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Hållfasthet och provning, av O. Forsman - Mekanisk provning - Konstanta (eller sällan växlande) statiska påkänningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
850
HÅLLFASTHET OCH PROVNING.
Man måste fordra, att en maskindel skall uthärda de normala arbetspåkänningarna
utan att formförändras eller brista. Gentemot abnorma påkänningar kan man ej fordra,
att maskindelen skall förbli oförändrad, men det är ett önskemål, att så liten skada som
möjligt skall uppstå, och maskindelen bör därför helst icke brista eller i varje fall icke
brista på ett oberäknat sätt.
Såsom ledning för val av lämpligt material är det därför nödvändigt att äga
kännedom om metallernas egenskaper vid dessa olika slag av påkänningar.
Konstanta (eller sällan växlande) statiska påkänningar.
I moderna maskiner äro icke konstanta, statiska påkänningar vanligast, men
kännedomen om metallernas förhållande gentemot dylika påkänningar måste likväl anses
vara av grundläggande betydelse.
Dessa påkänningar indelas efter de yttre krafternas angreppssätt i drag-, tryck-,
böjnings-, vridnings- och skjuvningspåkänningar. I en del fall finnes ett visst samband
mellan dessa olika slag av hållfasthet. Detta gäller t. ex. om dragning, tryck och böjning.
Dragprov. Om en cylindrisk stång av en metall, t. ex. järn, utsättes centralt
i sin längdriktning för en långsamt stegrad dragbelastning P, framkallas i stången en
P
påkänning eller spänmnq o = — kg/mm2, om A är stångens tväryta och dragbelastningen
A
antages jämnt fördela sig över denna.
Stången undergår härvid en viss förlängning eller töj ning, vilkens storlek är
beroende av spänningens storlek. Sambandet mellan spänning och töj ning kan
lämpligen framställas i ett
spännings-töjnings-diagram. Fig. 799 återgiver schematiskt ett
dylikt diagram för ett stål med c:a 0.4 %
kolhalt.
Under en viss påkänning har metallen
egenskapen att efter avlastning återtaga sin
ursprungliga form fullständigt eller
åtminstone mycket nära. Materialet säges vara
elastiskt. Elasticitetsgräns kallas den högsta
påkänning, för vilken materialet kan utsättas, utan att kvarvarande formförändring
efter avlastning uppstår. Denna spänning betecknas vanligen ge. För spänningar
under oE äro sålunda formförändringarna elastiska, ovanför oE äro formförändringarna
i allt högre grad kvarblivande, permanenta.
oE är sålunda den påkänning, upp till vilken en maskindel skulle kunna ansträngas
utan att därvid undergå någon kvarvarande förändring. Kunde elasticitetsgränsen för
olika material på ett enkelt sätt bestämmas, skulle detta därför vara av största
betydelse.
Enligt definitionen på oE måste denna bestämmas genom att man belastar en
provstång med stegvis ökade belastningar samt efter varje ny belastning avlastar stången och
uppmäter eventuellt kvarvarande förlängning. Förlängningarna kunna medelst förfinade
hjälpmedel t. ex. Martens’ spegelapparat uppmätas med en noggrannhet av 0.0002 mm.
I de flesta fall är det emellertid icke möjligt att exakt avgöra, vid vilken påkänning
Fig. 799. Belastnings-töjningsdiagram för ett stål
med c:a 0.4 % kolhalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
