Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Hållfasthet och provning, av O. Forsman - Mekanisk provning - Påkänningar, som äro abnorma för maskindelens arbetsändamål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEKANISK PROVNING. ABNORMA PÅKÄNNINGAR. 875
delen dimensioneras, så att den med säkerhet kan emotstå desamma utan att brista.
Helst vill man dock, att brott icke skall uppstå, ty risken för skada är vanligen större
vid bristning än om enbart formförändring t. ex. krökning av en axel uppstår. Stundom
kan det emellertid vara fördelaktigare att bristning uppstår, och i dylika fall förser
man vanligen maskinen i fråga med någon del, som dimensionerats klenare än maskinen
i övrigt, så att denna del skall brista i händelse av överbelastning och därigenom mera
dyrbara och svårare utbytbara delar av maskinen skonas.
Med seghet menar man, då fråga är om slag, materialets egenskap att vid ett
enstaka slag kunna upptaga ett stort formförändringsarbete utan att brista. I allmänna
språkbruket användes ordet seghet ofta för att beteckna stor tänj barhet hos ett
material. Det bör emellertid obseveras, att stor eller i varje fall god tänjbarhet hos ett
järnmaterial icke alltid åtföljes av god slaghållfasthet hos materialet. Tvärtom hava fall
förekommit t. ex. vid ångpanneplåt, där material med normal tänjbarhet på grund av
olämplig glödgning erhållit mycket dålig hållfasthet mot slagpåkänningar, d. v. s. visat
sig i hög grad sprött. I allmänhet torde emellertid en viss parallellitet förefinnas mellan
materialets formförändringsförmåga vid lugn belastning, mätt såsom tänjbarhet och
framför allt kontraktion, och materialets seghet, mätt såsom dess förmåga att vid slag
upptaga ett stort formförändringsarbete vid brott.
Fig. 825. Izod-slagprovmaskin.
Slagprov. Enklaste sättet för jämförande slagprov på olika material torde väl
vara att inspänna ett provstycke med ena änden i ett skruvstycke och därpå medelst
en hammare avslå den ur skruvstycket utskjutande delen. Ur den för avslagning
erforderliga slagkraften samt ur brottytans
utseende låta sig materialets egenskaper
gentemot slag bedömas, och en dylik
provning kan för jämförelse många gånger vara
tillräcklig.
Provstycket kan även uppläggas med
sina båda ändar på två stöd, varefter man
låter en fallvikt (fallhejare) falla ned på
provstyckets mittpunkt en eller flera gånger
och från en och summa eller från stegvis
ökad höjd. Den inträdda formförändringens
storlek eller den fallenergi = fallvikt x
fallhöjd, vid vilken brott uppstod, blir därvid
ett mått på materialets seghet. Dylik
provning användes t. ex. för järnvägsskenor.
Då brottarbetet önskas till sin storlek noggrannare uppmätt, begagnar man sig
för slagprov vanligen av en s. k. pendelhammare. Denna utgöres av en för ändamålet
särskilt utbildad hammare, upphängd vid skaftet i ett lättrörligt lager. Provstycket
antingen inspännes med sin ena ände i ett skruvstycke eller upplägges mot två stöd.
Då den till en viss höjd upplyfta pendeln lösgöres och får falla fritt ned, träffar
densamma och avslår provstycket samt fortsätter sin rörelse förbi detta ett mer eller mindre
långt stycke, beroende på hur stor del av pendelhammarens slagenergi, som blivit
förbrukad genom avslagningen av provstycket. Finnes* intet provstycke i vägen skulle
pendeln, om man bortser från friktion i lagret samt luftens motstånd, fortsätta till
samma höjd, som den föll ifrån. Genom att medelst lämplig visaranordning uppmäta den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
