Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Hållfasthet och provning, av O. Forsman - Metallografisk provning - Järn-kollegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLOGRAFISK PROVNING. JÄRN-KOLLEGERINGAR.
917
ning stelna vit, medan det inre av tackan blir grått eller visar någon av
övergångsformerna mellan vitt och grått. Avsvalningshastighetens inverkan på stelningsförloppet
utnyttjas vid s. k. kokillhärdat gjutgods för att åt vissa delar av godset, som vid
användning bliva utsatta för stark nötning, giva en hård och slitstark yta, därigenom att dessa
delar avkylas hastigare än gjutgodset i övrigt, så att materialet här blir vitt. Skall hela
föremålets yta vara hård, gjuter man ofta i järnform, kokill. Järnformen leder bort
värmen mycket hastigare än sandform, och avkylningen kan eventuellt ytterligare
påpåskyndas genom avkylande av en större eller mindre del av formen i vatten. Önskas
endast en mindre del av föremålet vitt, påskyndas avkylningen endast inom denna del,
t. ex. genom att en del av formen göres av järn och resten av sand. Kokillhärdat
gjut-gods användes t. ex. för valsar, krossplattor, plogbillspetsar m. fl. ändamål samt såsom
utgångsmaterial för aduceringsprocessen.
Aducergods. I gjutjärn, som efter stelnandet är vitt, förekommer enligt det
föregående kolet i form av järnkarbid, cementit, tillsammans med järnet. Systemet
järn-järnkarbid är emellertid icke stabilt. Ökas molekylernas rörlighet genom upphettning
till nog hög temperatur, förefinnes därför hos dylikt material en strävan att i stället
utskilja kolet i den stabila formen grafit. I fast tillstånd förefinnes emellertid ingen
möjlighet för grafiten att anväxa till den form av relativt väl utbildade kristaller, som
den intager, då den utbildas direkt ur smälta. I stället samlar sig grafiten vid karbidens
sönderfallande till större eller mindre anhopningar av s. k. temperkol. Temperkolet är
sannolikt ingen särskild kolmodifikation utan blott en samling av mycket små
grafit-kristaller. Ur temperkolbildningarnas form kan man också ofta skymta konturerna av
de cementitbildningar, ur vilka de uppstått genom cementitens sönderfallande i rent
järn och kol enligt formeln Fe3C = 3 Fe + C.
Samtidigt med att karbiden på ovan angivet sätt sönderdelas, försvinner även den
av karbiden orsakade hårdheten, och materialet blir mjukt och lätt att bearbeta samt
erhåller i viss mån samma egenskaper som mjukt järn, i vilket temperkolbildningarna
motsvara föroreningar.
Av denna möjlighet att genom upphettning till hög temperatur sönderdela
ce-mentiten använder man sig vid tillverkning av s. k. aducergods, vilket fått vidsträckt
användning för massframställning av billiga föremål för en mångfald olika
användningsändamål, såsom klädhängare, kedjor, delar till jordbruksmaskiner m. m. Enbart
i Förenta staterna beräknas tillverkningen av aducergods under år 1920 hava uppgått
till 1 300 000 ton, varav framgår processens stora praktiska betydelse.
Aduceringsgods gjutes i sandform eller kokill och med relativt låg kiselhalt, så att
vitt gods erhålles, vilket därefter aduceras. I avseende på aduceringens utförande
till-lämpas två olika förfaranden, det europeiska eller s. k. »white heart»förfarandet, vilket
ger en produkt med ljust brottutseende ända igenom, eller det amerikanska »black
heart»-förfarandet, där produkten i brottet erhåller en mörkfärgad kärnzon.
Vid aducering enligt den europeiska metoden inpackas de gjutna, kokillhärdade
föremålen i kistor i något oxiderande pulver såsom hammarslagg, glödspån från valsv rk,
malmpulver eller något annat oxidrikt ämne. Därefter upphettas kistorna under lång
tid, vanligen 6 å 8 dygn, till 750—850° beroende på järnets sammansättning och
dimensioner. Det oxidrika inpackningsmedlet verkar vid denna höga temperatur starkt
avkolande på järnets ytskikt. Ur det längre in liggande kolrika järnet diffunderar nytt
kol över till ytskiktet och oxideras. På detta sätt kan en stor del av kolet på torr väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
