Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Glastillverkningen. Av Carl Kaijser - Råvaror för glasets tillverkning - Råmaterial till glasmassan - Bränsle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
GLASTILLVERKNINGEN.
Numera använder man, särskilt till bättre glas, nickeloxid, som på grund av sin
koboltbalt redan i små kvantiteter i hög grad bidrager till glasets färglöshet. Ehuru
kobolt bäst ägnar sig att direkt färga glas, speciellt för framställning av mörkblått
glas, spelar den en stor roll även vid avfärgning, huvudsakligast för att komplettera
verkan av brunsten. Kobolt användes inom glasfabrikationen i form av svart koboltoxid
och besitter en intensivt starkt färgande förmåga. Emellertid användes även smalt,
som egentligen utgöres av med kobolt färgat pulvriserat glas.
Om man sålunda använder vissa ämnen såsom avfärgningsmedel, kunna å andra
sidan samma ämnen, tillsatta i rikligare mängd, verka såsom direkta färgningsmedel.
Den av järnhalten uppstående gröna färgnyansen kan sålunda förstärkas genom tillsats
av ytterligare järnhalt. Grönt glas kan alltså åstadkommas genom tillsats av järn,
men ofta även genom tillsats av andra ämnen, såsom koppar- eller kromföreningar m. fl.
Kopparoxider användas inom glasindustrin för att färga glasmassan blå, grön
eller röd. Kromföreningar färga glaset grönt med stark anstrykning åt gult och
användas ofta i förening med kopparoxid. Kopparkromat ger glaset en vacker blågrön
färg och är ett gott glasfärgningsmedel. Uranoxid användes även som färgmedel
för att erhålla grönt eller gult glas. Silver ger glaset en vackert gul färg. En sorts
brungul färg är emellertid inom glasfabrikationen icke önskvärd, och den åstadkommes
av svavel, vilket rätt allmänt förekommer i de till glasfabrikationen använda viktigare
råmateriali erna. Sådant gulfärgat glas måste avfärgas.
Selenföreningar giva glaset en röd färgnyans. Selen kan användas för direkt
färgning av glas, men i praktiken användes selen hellre som avfärgningsmedel, emedan
se-lenrött väl neutraliserar den av järnhalten uppkommande gröna färgen. Det med selen
avfärgade glaset får i allmänhet en renhet och en glans, som är svår att uppnå med andra
avfärgningsmedel.
Guld besitter en starkt färgande förmåga och framkallar en mörk, djupröd färg.
Av många skäl lämpar sig dock blott kristall (blyglas) för färgning med guld.
Kalciumfosfat eller kryolit framkallar en benvit eller mjölkvit färg i glaset.
Likaså en lämplig blandning av fältspat och flusspat.
Många andra ämnen och färgningar vore också att nämna i fråga om färgning eller
avfärgning av glas.
Bränsle.
Stenkol, ved och torv. Som bränsle användas inom glasindustrin huvudsakligast
stenkol, ved och bränntorv, antingen för direkt eldning eller för indirekt eldning —
d. v. s. i det senare fallet alstrar man av bränslena generatorgas, vilken sedermera
under särskild lufttillförsel förbrännes.
Ursprungligen var veden det enda bränsle som användes. De äldsta glasugnarna
voro konstruerade för direkt eldning med ved, därtill ved av prima beskaffenhet, och
bränsleåtgången var mycket stor. Man finner också, att i äldre tider glasbruken i
allmänhet anlades i eller i närheten av större skogstrakter. I skogfattiga länder såg man
sig emellertid snart nog tvingad att söka annat bränsle. England med sina rika
sten-kolstillgångar gick därvid i spetsen, och redan år 1635 lär man där hava börjat elda
glasugnarna med stenkol. Detta tvang till införande av järnroster, och därmed var ett
stort steg taget i bränsleteknikens utveckling. Först i slutet av 1700-talet vann
emellertid eldning med stenkol fast fot i övriga europeiska länder, i första hand Tyskland:.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
