- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / VIII. Kemisk industri /
363

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kemikalier och läkemedel. Av Olof Svanberg och Stig W:son Bergman - Metaller och deras föreningar - Övriga metaller

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

METALLER OCH DERAS FÖRENINGAR. KROMMETALLERNA.

363

och uranat. Jämte dessa föreningar finnas dock även vanliga metallsalter, klorider,
sulfat o. s. v., av metallerna i denna grupp.

Krom är den i praktiskt hänseende viktigaste av dessa metaller. Den förekommer
rikligast i form av kromjärn, en dubbeloxid, innehållande järn och krom. I nyare tid
utnyttjas stora mängder av mineralet, vilket bry tes på flera ställen i Sydeuropa, Nya
Kale-donien, Rhodesia, Mindre Asien, Ural och Nordamerika, till framställning av ferrokrom,
en järnkromlegering med c:a 60 % kromhalt, vilken utvinnes direkt ur malmen genom
reduktion med kol i elektrisk ugn. Efter legeringens rening från överskott av kol
användes den som tillsats till beredning av kromstål, vilket är hårdare och fastare och i vissa
fall mera rostfritt än kromfritt stål.

Till framställning av kemiska preparat oxideras krommalmen genom glödgning i luft
vid närvaro av kalk till kalciumkromat, vilket därefter vidare förarbetas på
kalium-eller natriumbikromat, vilka äro kemikaliemarknadens viktigaste kromhaltiga
produkter.

Kaliumbikromat eller surt kromsyrat kali är den hos oss vanligaste av de lösliga
kromföreningarna. Den användes till talrika olika ändamål, såsom vid betsning av trä, vid
betning inom färgeritekniken, vid garvning av läder (kromläder) och framför allt som
utgångsmaterial till de talrika kromhaltiga färgstofterna samt inom reproduktionstekniken (vid
s. k. kromgelatintryck).

Natriumbikromatet liknar mycket kaliumsaltet men kristalliserar mindre väl och är
lättare lösligt i vatten, en egenskap som jämte dess lägre pris och större kromhalt gör det
värdefullare som råvara vid de industrier, som befatta sig med framställandet av olika
kromföreningar. Bland dessa äro de kromhaltiga färgstofterna (namnet krom härrör från
grekiskans kroma, vilket betyder färg) de utan tvivel viktigaste. Hit höra
kromoxid-grönt och smaragdgrönt, kromgult, zinkgult, kromgrönt, zinkgrönt och
perma-nentgrönt, vilkas framställning och egenskaper finnas närmare beskrivna i art. färg
och fernissa.

Molybden är en kromliknande metall, vilken till största delen utnyttjas för
framställande av molybdenstål av särskilt goda praktiska egenskaper. Därjämte användes
ammoniummolybdat flitigt på kemiska laboratorier såsom ett specifikt reagens på
fosforsyra och dessutom även till frambringande av blåa färger på glasyrer, läder och gummi.

Även volfram användes mestadels inom legeringstekniken som tillsats till stål och
inom glödlampsindustrien vid framställning av de tunna metalltrådar, som ingå i våra
dagars glödlampor. Volframstål eller s. k. specialstål utmärker sig för sin synnerligt stora
hårdhet och lämpar sig till framställning av glasknivar och skärverktyg för bearbetning
av järn. I de s. k. osramlamporna ingå i glödtråden metallerna osmium och volfram, i
andra fabrikat utnyttjas även tantal och zirkonium till denna tekniska detalj.

Uran har genom de radioaktiva upptäckterna blivit av särskilt intresse bland
krommetallerna och dess föreningar i detta sammanhang ägnade ett ingående studium. (Jfr
art. radium.) Bland dessa är uranacetatet som kemiskt reagens av nytta vid titrering
av fosforsyra och uranoxiden vid framställning av gulgrönt glas och mörka färgningar på
porslin.

Mangan. Mangan skiljer sig från andra metaller genom sitt stora antal oxider med
olika halt av syre. I naturen förekommer mangan även mestadels i form av oxider eller
oxihydrat; den viktigaste manganmalmen är superoxiden MnO2, även benämnd
brunsten, men icke efter sin färg, som är nästan rent svart, utan efter de bruna färger av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:19:28 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/8/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free